De finska krigsbarnens tågresa till Torneå och Haparanda: 60 år efter den förra resan

Vi skulle till invigningen av vårt minnesmärke över barnförflyttningen från Finland till Sverige för drygt 60 år sedan. Haparanda tog emot oss den gången så därför planerades minnesmärket att placeras där. Sveriges konung Carl XVI Gustaf skulle komma för att inviga statyn den 26 april 2005 och Finlands president Tarja Halonen skulle närvara. Från Sverige reste ca 130 tillsammans först med båt från Stockholm till Helsingfors, där vi anslöt till gruppen från Finland. Ett tåg hade chartrats för ändamålet av finska Statsjärnvägar till ett mycket reducerat pris. Tack för det!

Krigsbarnsstatyn, minnesmärket över krigsbarnsförflyttningen.

Krigsbarnsstatyn, minnesmärket över krigsbarnsförflyttningen.

På järnvägsstationens avgångstavla i Helsingfors kunde vi läsa: 18.40 Sotalapsijuna (krigsbarnståg). Tåget hade 15 vagnar, varav vi från Sverige hade de sex främsta sovvagnarna. Tåget var så långt, att vi blev trötta redan innan vi steg på. Vi hade varnats av vänner i norra Finland om både snö och kyla, så väskorna innehöll vinterkläder och –skor. Detta visade sig senare vara onödigt i det fina vårvädret som mötte oss i Haparanda och Torneå. Funderingar fanns före resan om hur det skulle kännas, om obehagliga minnen skulle dyka upp och hur vi skulle reagera.

Denna gång fick vi ”resepass” som angav vilka aktiviteter vi skulle delta i, att sätta på oss. De hängdes dock inte om halsen som förra gången, då vi var mellan 1-12 år gamla. Någon vecka före avresan hamnade ansvaret för resan hos mig. Våra deltagarlistor skulle stämma med fördelningen av sovplatser på tåget. Allt verkade stämma och vi gav oss iväg förväntansfulla. Jag hamnade i vagn nummer ett, vilket betydde ca 500 meters gångmarsch på perrongen i Helsingfors dragandes på väskorna. Tåget var en mäktig syn. Visst kändes det konstigt, att åter igen klättra upp på tåget till Torneå. Denna gång fanns ingen gråtande äiti (mor) kvar på perrongen. Och vi visste varför vi åkte och att vi skulle få komma tillbaka till våra hem i Sverige.

Tåget rullade iväg från Helsingfors. Med fanns flera syskongrupper, t.ex. två systrar där

den ena kom från Danmark och den andra från Sverige. Det fanns också någon som åkte första gången till Finland efter att ha lämnat Finland för drygt 60 år sedan.

Första anhalten blev i Tavastehus, där vi beskådade den tidigare under dagen invigda minneplattan. Det var många som redan där behövde tröstas. Tåget stannade i Tammerfors och några andra platser där våra finska kamrater anslöt. Och så tuffade vi vidare norr ut mot Torneå. Så småningom blev det läggdags. Den ena ”gamlingen” (mellan 64 och 75 år) i varje kupé klättrade eller hjälptes upp till överslafen.

Som tur var fick jag sova underst. Det var självklart många roliga saker som hände och skratten ekade i korridorerna. Hur det var på natten med folk som smög omkring i ”nattkläder” till toaletterna behöver väl inte beskrivas.

I Kemi skulle vi gå av tåget före klockan sju på morgonen för mottagning av både stadens representant och krigsbarnföreningen. Det blev tal och körsång. Trevligt! Tack, Kemiföreningen! De som skulle bo i Kemi fick gå av tåget där. Nu var vi ca 250 som fortsatte de resterande tre milen till Torneå. Tåget var uppdelat i mitten med restaurang- och sällskapsvagn, så att vi hamnade i varsin del. De finska resenärerna hade vi ingen kontakt med. De bodde ju i de sju sista vagnarna.

Äntligen framme i Tor

neå. Vi hade uppmanats att gå mot mitten av tåget, där alla skulle kliva av. Det saknades perrong och ”hoppet” ner till marken blev för stort för en del med nyopererade knän och andra besvär. Någ

ra fick blåmärken av de hjälpsamma männens hårdhänta mottagande. Som tur var tog de emot våra tunga väskor. Alla kom så småningom av och vi flyttade över i en massa bussar som kommit för att hämta oss. Färden gick till Torneå Stadshotell där alla åt frukost. Därefter blev det bus

sning till respektive hotell. Jag skulle till Haparanda Stadshotell.

Eftermiddagen b

örjade med intressanta föreläsningar av professor Singa Sandelin Benkö, Krigsveteranerna, professor Martin Parsons och de svenska frivilligas representant. På kvällen bjöds vi på ärtsoppa av Haparanda och Torneå kommuner i Haparanda Folkets Hus. Samtal med nya människor, denna gång från Finland. Kontakten med just de finska deltagarna blev begränsad p.g.a. a

tt jag som Riksordförande hade ansvar för de svenska deltagarna först och främst.

Kung Carl XVI Gustaf och Finlands President vid invigningen av   monumentet
Kung Carl XVI  Gustaf och Finlands President vid  invigningen av monumentet

Invigningen av minnesmärket var en stor händelse. Kung Carl XVI Gustaf invigde monumentet i närvaro av Finlands President Tarja Halonen, en stor grupp inbjudna hedersgäster, Haparandabor och framför allt drygt 500 finska krigsbarn från våra två länder. Att vi fick med oss så många ända till Haparanda är alldeles fantastiskt. Vi hade ett finskt krigsbarn från Australien närvarande samt från Danmark och Norge. Av våra ca 700 medlemmar i Sverige var 200 närvarande och 125 reste med tåget från Helsingfors.

Krigsbarnsstatyn omgiven av de Finska och Svenska flaggorna

Krigsbarnsstatyn omgiven av de Finska och Svenska flaggorna

Efter invigningen förflyttades vi till Torneå, Joentalo, där själva huvudfesten hölls. Presidenten, landshövdingen i Lapplands län, Hannele Pokka, och båda ländernas förbundsordföranden höll tal till drygt 500 personer. De tre flickornas spel på Kantele var en riktig höjdpunkt. Mycket högklassigt. Mitt tal gav mig sedan tillfälle att presentera den svenska krigsbarnsgruppens specifika sammansättning och visa de olika skälen till varför vi bor i Sverige i dag. Den 60-åriga längtan till Finland och den gamla familjen berördes också.

På kvällen fick vi en riktig festmåltid på Torneå Stadshotell med flera tal och uppvaktningar av bl.a. lottorna, krigsveteranernas Sverigedistrikt och ”Finnebörnen” i Danmark. Tredje dagen, efter gudstjänsten i Haparanda fullsatta kyrka, åkte vi till Torneå ishall, där vi deltog i krigsveteranernas nationella minnesdag i närvaro av Finlands President. Mäktigt, var de flestas kommentar. Tänk, att få höra ett par tusen deltagare sjunga ”Vårt land”!

Vi åkte buss till Kemi, där vi beskådade Kemiföreningens minnesmärke, en staty av ett barn. Tillbaka i Torneå och avskedsmiddag tillsammans innan vi bussades till stationen och det väntande tåget. Denna gång fanns det nybyggda trappsteg att klättra upp på. Tåget förflyttades med tre vagnar åt gången fram till perrongen så att alla vi åldrande krigsbarn kunde äntra tåget lätt. Vi hade samma nummer på kupéerna och sovplatserna som på resan till Torneå. En del kvarglömda saker, som nattlinne och kamera för att nämna några, fanns att hämta i restaurangvagnen.

Hemresan var lugnare, alla var trötta efter många upplevelser och minnen som dykt upp. Dock ekade skratten och flera roliga saker inträffade. Det tog lång tid för mig att komma till restaurangvagnen genom sex vagnar, då så många hyttdörrar stod öppna och glada människor ville prata. Det fanns förstås en del som stängt sin dörr och åkte ”själva”. På morgonen kom vi till Helsingfors. Vi från Sverige skulle få ytterligare en dag i Helsingfors, men vi var för trötta för att ha glädje av den. Vid båtens avgång uppstod problem av olika skäl och vi hade besvär att få fram hyttplatser åt alla. Vi var fyra som höll på att missa båten då alla inte hade sin biljett.

Varför hamnade jag som reseledare? Jo, som ordförande i förbundet fick jag överta ansvaret när den tidigare reseledaren inte kunde fullfölja uppdraget. Med lite god vilja och humor gick det att ordna. Jag beklagar, att några blev upprörda när allt inte stämde. Den nya resestaben, främst stockholmare, och jag gjorde så gott vi kunde i den uppkomna situationen. Samarbetet med finnarna var mycket gott och Leo och jag hade vår nattliga korrespondens via Internet för att stämma av listorna.

Sammanfattningen av resan är dock mycket positiv och allt var bättre än vi kunnat förvänta oss. Sammanhållningen och känslan av samhörighet var enorm. Vi var en enig grupp som gjorde om vår barndoms resa, denna gång som vuxna och med olika erfarenheter. Jag har aldrig förr känt att jag ”hör till” som under denna resa.
Det som jag funderat över är att kontakten med de finska ödeskamraterna uteblev på något sätt. Jag vet inte varför, men de släppte inte in oss svenskar i sin gemenskap. Eller kan det vara så att de trodde att vi inte pratar finska. Många av oss gör ju inte det och då kan man inte umgås lika smidigt. På tåget var uppdelningen total och jag har ingen aning om hur de hade det i bakre delen av tåget.

Det jag saknade, var att vårt långa tåg och vi ca 300 krigsbarn inte fick någon uppmärksamhet av Helsingfors stad och dess representanter. Det kan bero på våra informatörer eller brist på pressansvarig inom projektet att denna unika händelse passerade Helsingfors så obemärkt.

Också att alla finska resenärerna vid återkomsten till Helsingfors bara försvann från perrongen, innan vi gått den långa sträckan med våra väskor, lämnade en viss tomhet. Endast två stannade upp och väntade på oss för att ta farväl innan vi skildes. De två, Eila och Daisy, har syskon i Sverige den tredje var förstås Leo, som såg till att vi fick in våra väskor i de väntande bussarna. Tack!

Det tog mig en vecka att komma i balans efter allt som hänt. Då och då behövdes det att vi gav och fick tröst av varandra när känslorna svämmade över. Jag såg också mycket glädje, värme och vänskap.En månad efter resan avgick jag som ordförande i förbundet. Jag har kvar många trevliga minnen och upplevelser, riktiga vänner och allt känns bättre än före resan. Resan blev en slags ”sluten cirkel” och nu kan jag gå vidare i livet och jag känner mig lugnare och tryggare. Jag hoppas att flera känner som jag. Det gör inte så ont längre att vara ett finskt krigsbarn! Ett stort tack till alla som deltog! Ni är fantastiska!

Text: Leila Ulvemo
f.d. förbundsordförande för Riksförbundet Finska Krigsbarn

Bilder: Kai Rosnell
Texten finns också på Finska ambassadens sida.