Jag läste i min medlemstidning från Finland, Sotalalapset, att RFK skulle hålla  sitt riksmöte och 20-årsjubileum i Hässleholm. Jag tog genast fram kartan och tittade hur långt det är till Malmö från Hässleholm. Och så började planeringen för att delta eftersom  jag varit aktiv under  åtta år i förbundet, två år som sekreterare, två år som dess ordförande och sex år som styrelsemedlem. Malmö, ja där finns dottern med familj. Nu såg jag en extrachans att besöka dem i Malmö. Att resan till Tyringe gick att kombinera med ett besök i Malmö, var helt avgörande för  att jag skulle åka till Riks jubileum.
Ett samtal till Eira i Moheda om eventuellt samåkande. Vi har deltagit i ett antal riksmöten både i Sverige och  Finland. Hon sa genast ja, och så bestämde vi att jag kör från Oskarshamn via Växsjö och tar med henne därifrån.

Så fick jag för mig att jag skulle  skaffa en GPS till bilen för att hitta i Malmö. Frågade min ene son om råd, men han upplyste om att jag kunde hämta en  hos min andre  son, som bor i Oskarshamn. Jag hämtade den utan att ha fått en ordentlig genomgång om  hur man använder den. Dagarna innan jag skulle  åka, hade jag besök av en kvinna från Kalmar, Marianne. Jag visste att  hon kör  med GPS, så jag bad henne ställa in  apparaten på angiven adress i Malmö. Det gjorde hon och nu trodde jag att allt var frid och  fröjd.
Först till Växsjö där jag skulle träffa Eira. En timme innan jag kom till Växsjö, ringde jag för  att stämma  av med henne och förvissa mig om att allt är som  det ska.Inget svar påhemnumret, vilket för mig betydde att hon åkt mot Växsjö. Provade också på hennes två mobilnummer, men inget svar.
Jag skulle ha sagt att jag kommer lite tidigare än  vi bestämt. Det var bara  att vänta. Tiden som vi  bestämde att träffas kom, men ingen Eira dök upp. Det gick ytterligare drygt en halvtimme och jag hade  flera gånger ringt på mobilnumret. Jag tänkte att Eira hade  kunnat ringa och  säga att  hon är försenad. Eira kom precis när  jag funderade på att ta mig  till Moheda och ta  reda på vad som hänt. Hon  hade bytt abonnemang på mobilen och precis den dagen stängdes det  nya numret av och det gamla var inte  igång. Alltså, Eira hade ingen fungerande  mobiltelefon. Typiskt!

Mellan Oskarshamn och  Växsjö lossnade GPS:n från vindrutan två gånger. Jag kunde dock få fast den igen. När vi lämnat Eiras bil hos hennes son började resan söderut mot Malmö. GPS:n hade  så svagt  ljud på att jag inte hörde den. När vi kommit över gränsen till Skåne stannade vi vid en korvkiosk. Där frågade jag en  posttjänsteman, om han  kunde hjälpa mig att höja ljudnivån i GPS:n. Jodå, han  försökte och trodde att det var gjort. Men så var det inte när vi fortsatte resan. Vi blev varnade om fartkameror genom ett ljud.Det  hade inte behövts. Jag har hört att i Malmö ska jag köra mot Trelleborg, så när  det stod Trelleborg på en  skylt svängde jag in på den vägen. Kom ganska snart på att det var jättefel. Nu började vi irra runt. Gubben i GPS:n pratade så tyst att jag inte hörde vad han sa,
Så småningom kom vi till Malmö. Vi hamnade vid Arenan och erfarenhetsmässigt fattade jag att nu var det bäst att begära hjälp. Men inte av en GPS som vi inte kunde hantera! Jag ringde till Parwin och hon skickade genast min måg att möta upp oss.
Så kom vi äntligen fram, ganska så mycket senare än planerat.
Massor av god mat, trevlig samvaro och en natt i fantastiska sängar. Och det ena barnbarnet kom och hälsade på oss. Det kan inte bli bättre!

I Malmö fick jag hjälp av barnbarnet att installera GPS:n till Tyringe Kurhotell utanför Hässleholm. Denna gång fungerade ljudet perfekt, för bra kan man tycka, eftersom GPS:n (en mansröst) började dirigera oss till Helsingborg. För mig var det åt fel håll, så jag körde tillbaka mot E22:n. Då skrek gubben i apparaten oavbrutet att jag skulle vända, både u-sväng och vänstervridning var tillåtet med jämna mellanrum. Vi hamnade givetvis fel och körde upp och ner på olika på- och avfarter. Så småningom hamnade vi inne i Lund och att ta sig ut åt rätt håll därifrån gick bara inte. Nu började jag inse, att vi skulle missa både flagghissningen och nationalsångerna på jubileumsfesten. Vi hamnade fel flera gånger och hela tiden skrek gubben i GPS:n att jag skulle vända. Väl framme efter att ha kört förbi avfarten til Hotellet, hamnade vi på en loppmarknad. Där fick Eira hjälp att hitta sista biten.
Framme vid kurhotellet över 30 min försenade, fick vi avvakta ytterligare 30 minuter innan det pågående programmet var slut. Vi checkade in och skulle bo på andra våningen. Jag gick före och släpade på väskan upp för trappan. Eira, som hade ont i ryggen, kom efter. Hon undrade om jag missade att det fanns en hiss. Nej, jag missade inte, men det satt en lapp om att hissen var ur funktion. Ja, varför skulle just det ha fungerat.
Vi fick åter igen ett gott skratt! Vad annat kunde vi göra? Programmet, som vi missade handlade om historiken för Riksförbundet. Som en av de tidigare ordförandena hade jag gärna lyssnat. Men jag fick det hemskickat efteråt.

Nu kunde vi äntligen gå in och följa programmet. Dock först lunch i matsalen.
Sten Kindlundh, Lunds Universitet, höll ett föredrag om Fortsättningskriget.
Pertti Kavén, höll ett föredrag om Finska kvinnans insats i totalförsvaret.

Efter kaffepausen följde uppvaktningarna till 20-åriga Riksförbundet. Jag hade fått uppdraget från min nuvarande förening som jag är medlem i, Kymmenedalens Krigsbarnsförening i Kotka, att framföra deras hälsning.
Sedan blev det årsmöte för Riksförbundet, men där fick jag ju inte delta, så jag passade på att umgås med mina vänner från Finland. Liisa Pöyhönen och jag hade en trevlig pratstund och vi passade på att skicka vykort hem till Kotka till våra gemensamma vänner.
God mat på festmiddagen och därefter dans.

Nästa dag började programmet med ett föredrag av Anita Lalander, som skrivit en bok, som bygger på hennes mors dagböcker från fronten under hela kriget, Modern var med i Lottakåren. Organisationen förbjöds i fredsförhandlingarna, därför finns inte heller någon dokumentation bevarad. Bra att Anita gjorde detta. Jag köpte boken av henne.
Jag köpte också Jean Cronsteds senaste bok: Finlands långa ödeskamp.
Av Pertti Kavén fick jag den nyutkomna svenska versionen som bygger på hans avhandling I skuggan av det humanitära. Pertti är numera ordförande i det finska Centralförbundet och en gammal god vän sedan min aktiva tid. Det samma gäller Jean Cronstedt som var ordförande i Skåne under mitt ordförandeskap i Riksförbundet.
Tack för att ni dokumenterar till eftervärlden!
Jag träffade också Brita Stenius-Aarniala som var ordförande i Finland efter att jag slutat. Hon har under de senare åren varit ett starkt stöd när jag behövt det. Brita fick med sig till Finland en krigsfånges dagbok, som hans dotter fått. Hon kan inte finska. Det var meningen att dagboken skulle hamna i ett arkiv, men det kanske ska skrivas om den först. Får se vad det blir av dagboken.
Ingen annan än Eira från min tidigare lokalförening, Ostkustens Finska Krigsbarn, fanns med under jubileet.

Under halningen av flaggorna sjöngs våra två länders nationalsånger och sedan var det dags för avskeden. Jag fick en riktig stark separationskänsla när bussen med finnarna började rulla ut från parkeringen. Det var som under barndomen, att bli lämnad eller att själv lämna en av mammorna. Att man aldrig lär sig hantera dessa känslor!

Nu återstod för Eira och mig att börja hemresan mot Växsjö. GPS:n monterades ner och vi litade på våra gamla erfarenheter. Det gick alldeles utmärkt att hitta hemåt. Vi hittade Eiras bil och lyfte över hennes saker. När jag skulle åka, såg jag att bensintanken var tom. Eira fick hjälpa mig att hitta en lämplig mack. När jag hade tankat, bad jag Eira hålla min väska medan jag gick in på macken. Väl ute blev det kram och tack och hej då. Jag hoppade in i bilen och körde med Eira vinkandes vid sin bil. Jag visste hur jag skulle köra för att komma till Oskarshamn.

Efter en mils körning kom en bil ifatt och körde om mig och svängde in mycket snävt framför min bil. Jag tyckte det var riktigt obehagligt. Sedan körde bilen in i en ficka vid vägkanten och lät mig passera. Nu var den tätt bakom mig igen men det fanns inte plats att köra om. Jag tänkte, att jag har bagageluckan öppen eller vad det kan vara. Bilen bakom fortsatte att ”bära sig konstigt åt”, så jag körde in i en ”vändficka” för att bli av med den. Men den följde efter och då blev jag riktigt rädd. Ut ur den hoppade Eira viftande med min axelväska som hon stod och höll vid macken när jag åkte. Jag undrade hur långt hon tänkt följa efter. Hon svarade att ända till Oskarshamn om det hade behövts. Detta var sista händelsen på vår tredagars resa. Att det var hon som kom åkande kunde jag inte ens tänka. Moheda är åt motsatta hållet.

Nu kunde vi båda åka hem och inget speciellt hände under den sista milen.
Nu återstår ett stort tack till Eira, Malmö-familjen, arrangörerna av 20-årsjubileet och alla vännerna som jag träffade!
Ha en fin sommar 2012!

Leila Ulvemo
F.d. ordförande i Riksförbundet och
Ostkusten