Stockholmsföreningen Finska Krigsbarn firade sitt 20-årsjubileum nyligen.

Som medlem i föreningen sedan 1994 och dess ordförande i tio år blickar jag nu tillbaka.

Minns de första mötena, de känslosamma berättelserna, tårarna men också lättnaden över att möta likasinnade som visade förståelse och empati. Att vi var så många förvånade. Att så många känt bitvis samma hjälplöshet och ensamhet och ja utanförskap var kanske inte förvånande men en stor gemensam tröst.
Efter en tid så blev vi mer organiserade, ett Riksförbund för finska krigsbarn bildades 1992.

Ambitionerna var klara: finska språket skulle läras för dem som inte hade/haft det kvar. Finsk kultur och kontakter skulle tas i så många liknande finska föreningar och organisationer som möjligt. En stor insats gjorde Finlands ambassad. Där fanns stor värme och engagemang redan från början. De flesta krigsbarn hade nog varit finsktalande och haft en jobbig tid innan de kunde svenska språket.

Min första kontakt med mina rötter, innan jag blev medlem, var att jag såg på en dockteater för barn som hölls på Finlandshuset i Stockholm. Den handlade om hur två finska krigsbarn – syskon – kom till Sverige, den äldre med stränga förmaningar att inte släppa den yngres händer utan ta ansvar för henne.  Ja, vi vet alla som varit med hur det gick sedan. Plötsligt var barnet borta – hur än storasyster/bror skrek och grät förstod de inte henne eller kunde förklara att syskonet tagits om hand i en familj.  I många fall blev detta ett trauma, en skuld att inte ha kunnat hålla löftet till äiti hemma i Finland. Förtvivlan och skammen över detta lyste fram flera gånger under våra många möten som skedde både här och i Finland.
Vi som satt i den lilla salen försökte förgäves hålla tårarna borta men, när en  stor ”farbror” kastade sig i sin hustruns armar och grät ja då brast det för de flesta av oss.
Denna känsla som vällde fram var nog en lika stor chock för oss krigsbarn som för dem som var med som anhörig och aldrig vetat eller förstått vilken smärta vi bar på.

Det positiva med föreningen blev ändå alla nya vänner och sammankomster och ja kanske också en växande förståelse bidrog till att tårarna torkade bort mer och mer. Visst var det till att börja med en del problem med att vi vid besök i Finland inte begrep vad våra finska systrar och bröder sade vid mötena. Inställningen var också rätt rabiat: du är finsk så du ska tala och förstå oss??? Eller hur man nu skall tolka det som då var en stötesten. Toleransen var det kärvt med men, med åren har vi förstått och tagit både det gamla landet och våra ”syskon” till vårt hjärta. Sen låg ju en del avund bakom att somliga fick stanna i Sverige medan andra måst åka hem!
Själv längtade jag hem, trots att jag visste att min mamma inte skulle finnas där för att ta emot mig efter de närmare tre år som min vistelse i Sverige varat. Hon avled sommaren 1945.

Vad hände då med vår förening och dess medlemmar? Ja vi blev mer och mer öppna. Vi berättade både i radio och TV  och det blev både skratt och tårar. Vi höll föredrag på många orter och ställen vi inbjöds till: skolor, bibliotek, museér och finska kulturföreningar. Ja, även finska kyrkan och andra hörde av sig. Nu de sista åren har anhöriga, till de som kom som krigsbarn, bett om hjälp att hitta sina finska rötter.  Och att samtidigt få ventilera sina föräldrars ibland märkliga beteenden.  Många gånger har föräldrarna inte kunnat/velat/orkat berätta om sina tidigare barndomsupplevelser.

Böcker skrevs, några som ökade förståelsen och andra som blev mer lustbetonade även om stråk av saknad lyste fram. Berättelser i romanform och fantasifulla beskrivningar om krigsbarn som saknade verklighetsbakgrund. Ja, många ville berätta men alla kunde inte.

Dråpliga berättelser om missförstånd när det lilla barnet inte kunde göra sig förstådd. Men också det finlandssvenska tungomålet roade men vi barn förstod inte varför.

Vid ett årsmöte i Finland, för några år sedan, serverades vi den mat som fanns under kriget. Det berättades om vilka knep man fick ta till för att låtsas att de olika maträtterna fick både utseende och smak. Många produkter saknades eller kunde inte då tillverkas.
Minnet av den svenska ärtsoppan var stort och den var viktig som omväxling till dieten potatis, potatis och lök BRRR!

Men det är nyttigt att påminna sig om bakgrunden till krigsbarnsförflyttningarna under 1939-1945. Alla hade det inte så knepigt men alla ville ju skydda sina barn. Det som skulle bli några månaders vistelse i ”sagolandet” blev till år. Även de flertal fram och tillbakaresor till olika familjer skavde på självkänslan och banden bröts för att i många fall aldrig kunna knytas igen.
Bitterhet, frustration och sorg var en del av den börda vi hade med oss till föreningen. Visst fanns det de som haft det underbart och inte saknat något och kommit rätt redan från början. Men det gällde inte alla. Därav att föreningarna bildades, förökades och blev så viktiga.

Vi vet numera offentligt vad en del barn fick utstå av övergrepp, misshandel och utnyttjande av olika slag inte minst i form av hårt arbete. Sverige gjorde en betydande insats att en gång för alla be om ursäkt i Stockholms stadshus nyligen. En ursäkt till alla barn som omhändertagits i fosterhem, barnhem och institutioner, och som farit illa, och i denna grupp innefattas även ett antal finska krigsbarn. Löfte om ersättning, som förhoppningsvis inte dröjer till andra sidan graven för de som är till åren komna.

Men vi gick vidare, vi började förstå och vi hade också ljusa minnen att ta fram. Kärlek som fanns från båda föräldrasidorna, de biologiska och de som tog barnen till sitt hjärta.
Frågan varför just jag eller varför fick inte jag, blev så småningom förklarat lite bättre och med den insikten kunde mycket ses med andra ögon.

Fortfarande kommer förfrågningar om var deras lilla krigsbarn blivit av – kunde de få hjälp med ev. kontakt. Ibland stod tiden stilla t.ex när krigsbarnet efter åratal besökte den lilla ort hon vistats i under flera år och hon plötsligt dök upp igen. På frågan som hon i dörröppningen kastade fram: ”Är det någon hemma” – fick till svar ”men är det du hjärtat”?.
Fostermor hörde direkt att här var hennes älskling från krigsåren.

Så fanns det en del konfrontationer: varför fick inte jag komma hem, älskade ni mig inte? Till svar kom ett upprört brev-”Älskade dig, vi älskade dig så mycket att vi unnade er ett lättare och bättre liv. Fortfarande ber jag varje kväll för dig och din bror. Älskade vi inte er, vi gjorde det största offret att vi avstod från er”.

Jovisst fick vi nya möjligheter till skolgång och ett bekvämare liv och vi kunde se oss om i världen och de flesta glömde bort sin familj. En del ville ändå ha kontakt men språket blev en svårighet, misstänksamheten mot ”det bortskämda barnet från Sverige” var en annan. Lögner från fosterföräldrar/adoptivföräldrar om att de inte ville ha sina barn tillbaka till Finland eller att de inte frågat efter dem osv.

Jag har hört många berätta att de inte ens vetat om att de kom från Finland en gång. Eller att efter fosterföräldrarnas död, ha hittat brev från de sina i Finland om den saknad de hade och vädjan om att få svar från barnet. Ja, det fanns många sätt att skapa band dock inte alltid med justa medel. Genom att förminska de biologiska föräldrarna och tro att genom detta få kärlek.

NEJ- kärlek är en gåva som de flesta av oss känner till idag.

En fortsättning följer så småningom…………………….

Gui/Doris Emanuelsson

Här kommer fortsättningen:

Då jag varit med i föreningen finska krigsbarn sedan 1994 så har jag naturligtvis massor av brev, skrivelser och fotografier kvar. Lite vemodigt kan det kännas när jag ser så många redan lämnat oss pga dödsfall. Naturligtvis har de också flyttat, tröttnat eller av andra skäl tex svikande hälsa slutat.

En del krigsbarn har kommit därför att deras anhöriga förstått att de behövde få prata med likasinnade som haft samma bakgrund. Det har gett så mycket känslor att dela med varandra. Känslor som inte varit önskvärda i foster/adoptivhemmet men också visat den känsla av övergivenhet som byte av hem skapat.

Tyvärr har ibland dessa olika öden skapat en mur mellan de som kan känna empati och med andra som fastnat i en sorts stolthet i att minsann klara av det mesta. De kan i sina egna ögon hantera och med viljan styra bort alla minnen som genom detta inte finns. Vad de inte inser är att utan bearbetning och hjälp släpper aldrig smärtan. Det resulterar i en sorts missriktad brist att inte vilja dela med de andra och på så sätt kunna få och ge empati! Man sitter kvar i en bubbla av sorg och hat och vill inte släppa offerrollen riktigt!!

Nu har jag beskrivit lite av mina erfarenheter genom åren i vår förening. Men, det är också dags att berätta om alla glada möten och goda människor som finns omkring oss och som vi inte ska glömma bort.
Till exempel då vi sågs på ett årsmöte som Riksförbundet stod som värd för. Mitt i allt sorl och mitt i gemenskapen slogs jag av tanken att: här sitter alla dessa krigsbarn samlade – tänk om våra familjer visste och såg vår fina vänskap nånstans uppifrån kanske? Den tanken värmde gott.

Finska ambassaden var redan från början välvilligt inställda till våra försök att ”hitta hem”-rötterna och hem till språket och kulturen. Vi som genom byte av familjer och som kände oss lite rotlösa fann i föreningen de ”syskon” som vi nu kunde resa med. Dessa blev språkrör för de av oss som inte längre kunde tala med de egna. Där fanns hjälpsamma, osjälviska människor som tog på sig att förmedla vad som hänt i Finland. Där framkom också ibland svar på varför barnet tvingades skickas bort. Många missförstånd och många hemligheter kom kanske fram. Det var inte alltid så det gått till som berättats för krigsbarnet.

Bland alla öden fanns de som klandrade Finland och framför allt den egna familjen för händelser de tvingats genomlida. Det kunde gå så långt att allt finskt blev förhatligt och allt var svart eller vitt. Den känsla av övergivenhet och misstrogenhet som följde blev aldrig utredd.
Man kunde inte förlåta. Där fanns barn som aldrig på allvar fick upprättelse. Deras sanning blev inte godkänd eller togs på allvar. Kanske var det också så att omvärlden inte ville se och agera??? Jag tror det tyvärr.

Ibland när vi tror, att vi har bearbetat det mesta, kan vi drabbas av just detta att inte bli trodda. Det går en våg av smärta och besvikelse, en återgång till det skadade barnets sår som börjar vara igen. Man hör kanske ett skratt i bakgrunden från det förgångna. I det skrattet kan återupplevas den katt och råtta lek barnet varit med om. Åter strömmar minnen av hur svaga och hjälplösa vi faktiskt varit.
Men att det skulle drabbas oss igen hade vi kanske aldrig trott. Inte här bland de våra som borde vara mer lyhörda. Men så är det ibland.

Där kan den finska sisun ge stöd – vi vet idag att vi förtjänar bättre än att behandlas så här. Vi har inte gjort det vi anklagas för – så det är dags att lita på och stå upp för oss själva. Kanske det är sista gången nu???

Våra möten med de finska krigsbarnen i Finland har genom åren betytt mycket. Vi har förstått att de som återvände också hade svåra tider att kämpa mot. Efterkrigstiden med brister och omställningar var svår för alla.
Förväntningar inför hemkomsten blev inte riktigt så som barnet trott. Många kom hem till ett splittrat boende, far hade stupat eller blivit skadad och var beroende av hjälp. I slutändan kunde det ge honom en känsla av maktlöshet och göra honom alkoholiserad.
Syskonen kanske också var avundsjuka på det välklädda barnet som kom hem?

Vi vet att många längtat till äitis varma famn – men där fanns en eller två små nya barn ibland som krävde vård och uppmärksamhet. Krigsbarnet ville berätta om sitt liv i Sverige men äiti orkade inte höra och var själv fylld av skuldkänslor. Hon hade förstått att barnet inte alltid haft det så bra. Var och en uppfylld av sina sorger och bekymmer.
Så många barn förblev tysta och höll det för sig själva.
Ja, hela Finland teg som en man.
Därför blev föreningarna en sorts frizon där allt var tillåtet att ventilera. På så sätt kände sig medlemmarna bekräftade.

Nå det är en sida av krigets påverkan – den glada är att äntligen få komma hem. Hem som de lyckliga visste var det var. Hemmet kunde vara bortbombat, hemorten övergått till fienden, men äiti fanns där.

Under min tid som ordförande fick vi också kontakt med krigsveteranerna. Finska kyrkan och inte minst med Anne Eriksson, som var socialattaché i flera år på Finlands ambassad. Hennes insats och hjälpsamhet och värme för oss var otroligt underbar. Hon gick inte bara halva vägen, hon gjorde mer. Hon underlättade kontakterna och hade många fina egna initiativ till vår hjälp.

Många hade aldrig haft någon kontakt med sin far, eller så hade han försvunnit tidigt i kriget. Detta gjorde att veteranerna som varit där, kanske just där fäderna funnits blev en ersättning och symbol för flera krigsbarn. Det var en trygghet. Rätt snart framgick, att många krigsveteraner aldrig haft en aning om vår exil i Sverige under kriget!
Här vid samtal med dessa krigsveteraner och krigsinvalider, fick vi en inblick i deras starka vänskap och de kontakter som det skapats där i kriget. Band som kunde vara starkare än syskonbanden t.o.m. Där och då förstod åtminstone jag, vilket stöd och styrka det gett dem hela livet.

Vad gör vi idag, vad händer nu när vårt liv börjar lysa i hösttoner??? Jo, många söker upp släktens rötter längre bort. Eller gör som jag – följer min mammas liv i detalj. Nu då jag inte längre har syskon eller närstående att fråga.

Ett intressant och viktigt förslag från krigsveteranerna är, att man kan söka sin fars krigsplaceringar och få veta mycket om ev skador och sjukdomar. Många drabbades av följdsjukdomar efter skador i kriget. De dog i tysthet på sjukhus eller i hemmet.
Deras insatser har vi inte alltid klart för oss. Många var de små, grå i kriget som gjorde sin plikt och inte fick någon ära för det. Men det förväntade de sig inte heller……..

Utanför väntar den stundade våren – ännu är tid att försöka förstå och bejaka kärleken till det förflutna. Särskilt till de bröder och systrar som fortfarande är där för oss!
En skön vår
önskas ni alla av
Gui/Doris Emanuelsson