Vid Finska kyrkans julbasar nyligen hittade jag på nytt Singas bok Gäst i eget hem.
I boken berättar hon, i romanform, om flickan Sindra och hennes uppväxt i Karelen, Helsingfors och som krigsbarn i Sverige. Genom Sindra beskriver Singa Sandelin även sin egen uppväxt och erfarenhet som krigsbarn.

För många år sedan besökte Singa vår finska krigsbarnsförening i Stockholm. Hon var en frisk fläkt helt utan choser, utan behov av att bli uppvaktad, sitta på piedestal eller över huvudtaget bli märkvärdiggjord. Det kändes lite annorlunda bland oss krigsbarn som fortfarande kanske hade stor respekt och gärna som många andra krusade för ”kända” personer. Det var bortkastat på henne. Hon talade klarspråk utan åthävor, hon ville inte bli titulerad utan bemötas och tilltalas med du.

Jag var fortfarande rätt ny i de finska sammanhangen och framförallt inom krigsbarnsföreningen. För många av oss som inte fått/velat/ kunnat tala så mycket om vår bakgrund, lyftes många minnen fram genom dessa möten. Tror inte jag riktigt förstod vad Singa talade om i sin bok då. ”Gäst i eget hem?” Hur kunde man känna så? Flera av våra nya systrar och bröder i föreningen, pratade nog om främlingskap och utanförskap, som de upplevt både här och i Finland. Men, detta var för mig som så längtat hem en gång -underligt. Sådana tankar var undanplockade, förvisade till en mörk vrå någonstans i mitt medvetande.

Så småningom förstod jag att många fått åka fram och tillbaka – så att hemmet inte längre så självklart fanns vare sig i Finland eller Sverige. Men, hennes beskrivning av sina dubbla identiteter känns ändå så bekant på något vis. Hon sätter fingret på hur svårt det kan vara att älska tillräckligt många tillräckligt mycket. Utan att ha dåligt samvete för någon eller några.
Beskriver också sin längtan var hon än befinner sig. Hem är här – hem är där. Undra på att krigsbarnen ibland blev både skärrade, otrygga och vilsna.

Många av oss krigsbarn minns nog avresedagen från Sverige ibland – som en sorgens dag. Så var det inte bara för dem utan också för de ”föräldrar” som kanske efter många år nu åter blev barnlösa.
För de biologiska föräldrarna var det med smärta de iakttog barnens reaktioner. I bästa fall kunde de i alla fall tala med dem. Men de andra, som inte längre hade samma språk?

Singa Sandelin beskriver starkt sina känslor vid återresan 40 år senare till platsen där hon bott i Sverige – minnen som måste uppsökas, platser som måste bekräftas på nytt. Träden som hon varit med om att plantera. En hel vuxentid senare ser hon resultatet: skogen, när hon är där på nytt. Där fanns bevisen att hon var delaktig i dem och i den tid som var då!

Konstaterar så att vad hon än varit med om så har hennes varma hjärta och kärlek till sina medmänniskor aldrig sinat. Hon förblev en medmänniska som såg och respekterade människor just för det de var. En önskan skulle vara att hennes insikt och medmänsklighet, som så tydligt framkommer i hennes bok, skulle finnas hos flera.

Gui/Doris Emanuelsson, november 2011.

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Omslag: Anders Carpelan

 

 

 

 

 

 


Singa Sandelin Benkö
1932 – 2006

……………………………………………………………………………………………