Jag åkte som krigsbarn till Sverige före fyra års ålder från Kotka, Kymi station, med tåg i början på mars 1944. På trappan till tåget, såg jag för första gången min äiti gråta. Jag frågade, varför hon grät. Bilden av min gråtande äiti följde mig under två års tid i tanken och jag var säker på, att jag ville tillbaka till äiti för att trösta henne.

Tåget gick runt Bottenviken via Torneå och Haparanda till Uppsala, där vi under ett par veckor var i karantän. Vi undersöktes och vaccinerades. I slutet av mars kom vi till Oskarshamn. Där fanns många tanter för att hämta sig ett barn.
Vi, min ett år äldre bror Urpo och jag, höll hårt i varandra. Två tanter lät oss gå en bit hand i hand, men så plötsligt började de dra isär oss. Urpo hade lovat äiti att han skulle ta hand om mig. Tanterna var starkare än vi och de drog loss oss.
Min bror försvann ur mitt liv. Jag fick träffa honom först sommaren 1945.
Vi började umgås så som om inget uppehåll hade existerat. Vi pratade dock svenska den här gången.

Äiti kom till oss julen 1945. Jag kunde inte prata med äiti, men jag visste, att hon var min mor, som jag hade saknat ända sedan jag klev på tåget vid Kymi station. Mamma placerade mig att sova hos äiti, men när jag grät, gick äiti med mig tillbaka till mamma. Äiti förstod, att jag vant mig med min nya mamma och lät mig sova hos henne. Äitis visum förlängdes till april-46. Avsikten var att hon skulle ta med min bror till Finland för skolgång. Den här gången vägrade han att åka utan mig. Han hade en gång tvingats släppa taget om mig så denna gång skulle jag följa med hem.

Tillbaka till Finland
I april 1946 kom vi tillbaka till Finland, vår äiti, min bror och jag. Vi syskon pratade svenska med varandra men förstod inte när äiti talade finska med oss. Redan första sommaren kom mina svenska föräldrar och hälsade på för att se, hur jag hade anpassat mig till mitt finska hem. De hoppades få med mig tillbaka till Sverige, men jag ville inte åka. Jag visste hur min svenska mamma älskade mig och ville ha mig som sitt barn. Jag längtade ända till sommaren därpå, då jag fick vara hos dem hela sommaren. Men sen var det höst och dags att åka hem till första klassen i Finland. Då lämnades den gråtande mamman på kajen i Sverige.

Detta resande fram och tillbaka pågick under elva år. I Sverige hann jag inte längta efter äiti, och dessutom visste jag att hon hade det lite lättare, då hon bara hade en ett försörja över sommaren. I Oskarshamn var jag aktiv i simsällskapet. Under tre somrar på 50-talet arbetade jag i simskolan. Jag vistades således största tiden på badstranden.

Min utbildning, handelsgymnasiet i Kotka och ett års påbyggnad i Helsingfors, har jag fått av min finska äiti och på finska. Äiti var krigsänka och ensamförsörjare, som lät båda barnen få utbildning. Jag visste, att jag inte hade fått utbildning i Sverige.

Tillbaka till Sverige
Om någon hade påstått, att jag skulle flytta permanent till Sverige, så hade jag nekat till påståendet. Jag ändrade mig, när jag träffade min nuvarande make, som då bodde i Göteborg. Hans föräldrar bodde i Oskarshamn, liksom mina fosterföräldrar. Vi vigdes i Kymi kyrka i Karhula och jag flyttade till Göteborg hösten 1964. Äiti var lite besviken, när jag gifte mig med en svensk. Hon hade tänkt att jag skulle vara hennes stöd vid ålderdomen.
Vi besökte äiti, mormor i Finland varje sommar. Våra söner älskade sin mormor trots att de inte kunde prata med henne. När mormor pensionerades, började hon besöka oss och stannade längre perioder i Sverige. På så sätt lärde de känna varandra.

När vi 1974 flyttade till Oskarshamn, trodde mamma att hon äntligen skulle få mig till sin dotter. Hon la sig i mitt liv allt mera och styrde även min familj. När min svenska pappa dog, hade mamma redan fyllt 80 år. Då började den tyngsta tiden, när mamma på alla sätt försökte ta över och styra mig. Det värsta då för henne var nog när jag aktiverade mig i Oskarshamns Finska-Förening och blev dess ordförande, var hemspråkslärare i finska och även på andra sätt lyfte fram det finska i mig.

Mamma påminde om att jag skulle vara tacksam mot henne. Hon krävde, att jag slutade arbeta för att i stället ta hand om henne. När mamma var över 90 år flyttade jag henne till kommunens gruppboende. Hon hade absolut nekat att över huvud taget flytta någonstans från sitt hem. Den här flytten underlättade för mig, då jag visste, att hon skulle få mat och den omsorg som var nödvändig. För mig var det lättare att besöka henne, då jag inte behövde ta hand om det mesta i huset. Mamma blev 93 år. Inte förrän under sitt sista levnadsår accepterade hon mig så som jag är och då blev det lättare för mig att älska henne. Självklart var jag hos henne när hon somnade in.

Nio år tidigare hade jag varit hos äiti i Kotka sjukhus. Jag flyttade in till sjukhuset under hennes sista vecka. Därefter ordnade jag med begravning, bouppteckning och sålde lägenheten under tre veckors tid. Inte förrän sommaren därpå, när jag besökte graven, fattade jag riktigt att hon inte längre fanns i Finland. Fortfarande skulle jag vilja ringa till äiti och berätta glada nyheter.
Äiti gav mig äkta moderskärlek utan motkrav.

Ett år efter mammas död bildade jag en krigsbarnsförening på Sveriges ostkust och senare även på Gotland. Under åtta år var jag även aktiv inom Riksförbundet Finska Krigsbarn. Genom att umgås med andra krigsbarn har jag bearbetat mina gamla trauman. Men inte är det riktigt över ännu. Även när jag skrev detta gjorde det tidvis ont.

 

Leila Ulvemo

Finskt krigsbarn

Artikeln har på finska tidigare varit införd i Växsjö Stifts finska tidning Kirkonkello.