Även Eila Pöllänen, som har rötter från Karelen, blev inbjuden. Hon är utbildad inom musik och sång. Har en underbar sångröst och spelar de flesta instrumenten. Men, träffen blev något av en historisk berättelse om barn i krig och hur även efterkrigstiden påverkades av det som hänt. Bitvis blev våra upplevelser också en personlig tillbakablick på barndomens seder och bruk i det som förr var vårt hemland.

Det som jag sett som mycket viktigt var att berätta om små stunder av lek och glädje som det ändå fanns tid till trots allt. Minnena om den kärlek och omtanke vi fick i våra hem har säkert påverkat och hjälpt oss vidare genom våra livsresor.
Jag berättade om den stora barnförflyttningen som ägde rum under andra världskriget 1939-1945. Finland blev helt oväntat angripet från Sovjetunionen. Så småningom blev resultatet att barnen av olika skäl skickades till Sverige.
Sammanlagt skickades över 70.000 barn.

Sverige visade generositet där många ställde upp helhjärtat för att hjälpa barnen. Alla var nog inte lämpliga att handha barn. Det är sådant som också kastat djupa skuggor över ett annars godhjärtat och varmt initiativ. Men jag tror att de flesta ställde upp för sitt ”broderland” Finland, som de alltid haft mycket intima kontakter med. Efter det att Finland blivit anfallet visade dess befolkning en fantastisk styrka och uppoffringsvilja. Det var det hjältemod, som redan i inledningsskedet hjälpte Finland. De fick en respit med att få igång insamling av vapen, och mycket annat som landet inte haft möjlighet att få fram i en hast.

Nu är vi alla i en ålder där vi ser tillbaka och summerar. Förhoppningsvis har vi lärt något och accepterat det som skett – det är lättare så.

Besöket hos de synskadade blev ett trevligt tillfälle till gemenskap med medlemmarna i föreningen. Vi bjöds på lunch men, innan den startade så fick vi tillfälle att gå runt och hälsa och prata med många. Hade funderat lite, innan jag kom dit, om jag skulle klä mig i lite färger eller inte. Men det visade sig att Eila tänkt i samma banor. Så vi hade båda valt färger i olika nyanser i vår klädsel. Chansade på att en del ändå såg lite och kunde meddela sina vänner lite mer detaljerat hur de upplevde oss.

Ett varmt tack för vi fick vara med och jag hoppas vi ses igen.

Gui Emanuelsson

                             Barbro Lindell, Eila Pöllänen och Maud Lindberg

Tibble kyrka är en modern kyrka med fantastiska glasmålningar i sprakande färger. Det känns som att få kontakt med himlen när man ser hela bakgrunden sväva bakom prästen och de medverkande.

Eila Pöllänen, sång
Kyösti och Helena Miilus, sång
Ann-Christine Wilund, sång
Jan Lindberg, flöjt
Mikael Fahlstedt, piano och orgel

Det var ett omväxlande program med musik av bl a Béla Bartok, Edward Grieg och Eeva Kilpi´s text som tonsatts och sjöngs av Eila.

I samband med programpunkten Kärlek, barnen och kriget fick jag själv en oväntad förfrågan om att medverka med de egna upplevelser jag som krigsbarn haft i Finland under barndomen.

Gui/Doris Emanuelsson

                                 Gui/Doris Emanuelsson och Eila Pöllänen

                                                   Gui/Doris Emanuelsson

För många år sedan besökte Singa vår finska krigsbarnsförening i Stockholm. Hon var en frisk fläkt helt utan choser, utan behov av att bli uppvaktad, sitta på piedestal eller över huvudtaget bli märkvärdiggjord. Det kändes lite annorlunda bland oss krigsbarn som fortfarande kanske hade stor respekt och gärna som många andra krusade för ”kända” personer. Det var bortkastat på henne. Hon talade klarspråk utan åthävor, hon ville inte bli titulerad utan bemötas och tilltalas med du.

Jag var fortfarande rätt ny i de finska sammanhangen och framförallt inom krigsbarnsföreningen. För många av oss som inte fått/velat/ kunnat tala så mycket om vår bakgrund, lyftes många minnen fram genom dessa möten. Tror inte jag riktigt förstod vad Singa talade om i sin bok då. ”Gäst i eget hem?” Hur kunde man känna så? Flera av våra nya systrar och bröder i föreningen, pratade nog om främlingskap och utanförskap, som de upplevt både här och i Finland. Men, detta var för mig som så längtat hem en gång -underligt. Sådana tankar var undanplockade, förvisade till en mörk vrå någonstans i mitt medvetande.

Så småningom förstod jag att många fått åka fram och tillbaka – så att hemmet inte längre så självklart fanns vare sig i Finland eller Sverige. Men, hennes beskrivning av sina dubbla identiteter känns ändå så bekant på något vis. Hon sätter fingret på hur svårt det kan vara att älska tillräckligt många tillräckligt mycket. Utan att ha dåligt samvete för någon eller några.
Beskriver också sin längtan var hon än befinner sig. Hem är här – hem är där. Undra på att krigsbarnen ibland blev både skärrade, otrygga och vilsna.

Många av oss krigsbarn minns nog avresedagen från Sverige ibland – som en sorgens dag. Så var det inte bara för dem utan också för de ”föräldrar” som kanske efter många år nu åter blev barnlösa.
För de biologiska föräldrarna var det med smärta de iakttog barnens reaktioner. I bästa fall kunde de i alla fall tala med dem. Men de andra, som inte längre hade samma språk?

Singa Sandelin beskriver starkt sina känslor vid återresan 40 år senare till platsen där hon bott i Sverige – minnen som måste uppsökas, platser som måste bekräftas på nytt. Träden som hon varit med om att plantera. En hel vuxentid senare ser hon resultatet: skogen, när hon är där på nytt. Där fanns bevisen att hon var delaktig i dem och i den tid som var då!

Konstaterar så att vad hon än varit med om så har hennes varma hjärta och kärlek till sina medmänniskor aldrig sinat. Hon förblev en medmänniska som såg och respekterade människor just för det de var. En önskan skulle vara att hennes insikt och medmänsklighet, som så tydligt framkommer i hennes bok, skulle finnas hos flera.

Gui/Doris Emanuelsson, november 2011.

                                           Schildts, Helsinfors 1982
Omslag: Anders Carpelan

Singa Sandelin Benkö 1932 – 2006

…………………………………………………………………

                                 Skolans rektor Heli Lindström

Sverigefinska skolan ligger vid Fridhemsplan. Där gick undertecknad för många år sedan då skolan var en realskola t.o.m. en samrealskola, vilket var rätt ovanligt på den tiden. Skolan hade då ingen finsk anknytning.

Till det yttre är den sig lik och fortfarande minns man sina olika aktiviteter i gymnastiksalen, hänget vid trappan utanför huvudentré m.m.

Hur som helst kändes det både viktigt och riktigt trevligt att gå in där igen. För tio år sedan var jag nyutnämnd ordförande i Stockholmsföreningen Finska Krigsbarn. Jag inbjöds att hålla ett föredrag om hur det var att komma från Finland till Sverige som krigsbarn då för länge sen.

När jag nu besökte skolan och dess julbasar, sjöd det av aktiviteter och på varje plan fanns allt man kunde önska av finskt hantverk, till exempel vantar och sjalar i otroligt vackra färger. Finskt bakverk av alla de slag inte minst julstjärnor, ett typiskt finskt måste till julbordet. Kålrotslådor, morotslådor och korvar.
Vackra halsband, hängande smycken i olika varianter. Några som jag särskilt fäste mig vid var stora hjärtan i silver, utsökt dekorerade. Men, också tunna hjärtan med inskriften: Gå dit ditt hjärta bjuder.

Sökte efter några medlemmar från min förening och hittade lyckligtvis Kirsti Pekari, som spontant sade: ”Visst är det härligt att höra finska omkring sig”. Jag instämde, trots att jag hörde till den svensktalande minoriteten i Finland. Vid slutändan av korridoren på första plan i skolan, hittade jag ett vackert arrangerat bord där rektorn för skolan, Heli Lindström befann sig. Passade på att hälsa och berättade om mina skolår där och att mycket fortfarande var sig likt från tiden.
Köpte en nötkaka och lussebröd att njuta av hemma.
Nästa år ska jag vara där försedd med mera slantar i kassan. För dit vill jag återvända och handla.
Advent i väntan på julen 2011.
Gui/Doris

                                               ……………………………………

Vi firar självständighetsdagen med att visa högaktning gentemot alla dem som har byggt upp vårt land till ett jämlikt välfärdssamhälle.

Finland är en del av den internationaliserade världen. Vi är aktiva i Europeiska unionen, Förenta nationerna och i många andra internationella organisationer. Vi har visat att Finland också i svåra situationer är redo att söka gemensamma lösningar.

Det internationella samfundet bör handla ansvarsfullt. En ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling är en utmaning som vi måste svara på globalt, på ett sätt som bär från denna generation till nästa generation.

Finlands näringsliv har internationaliserats snabbt, och kulturutbytet över gränserna växer. Utlandsfinländskheten hör till samma utveckling. Man flyttar både från och till Finland i olika skeden av livet.

Ni, finländare ute i världen, bygger era egna liv och är samtidigt med och skapar bilden av Finland i era samhällen. Ni är sändebud för Finland i en omgivning som blir allt mer mångkulturell. Dessa erfarenheter förmedlas via er också hit till hemlandet. Jag hoppas att de bidrar till att visa den kraft och rikedom som tolerans och mångsidighet medför. Vi vill utveckla vårt land som en öppen, nordisk demokrati.  Detta beskriver också temat jag valt för denna självständighetsdag: ”Ett jämlikhetens och samarbetets Finland – ansvar för Finland och ansvar för världen”.

Det här är det femte året i följd som jag sänder er en hälsning på självständighetsdagen.  För oss och för Finland är det viktigt att era band till hemlandet hålls starka.

Jag vill framföra min varma hälsning till er på Finlands 94:e självständighetsdag!

Tarja Halonen
Republikens president

* * *

På ett möte i våras som hölls på Finlandssvenska Nylandsgillet med krigsveteraner var Vieno föredragshållare. Hon berättade där om sina känslor för barnen och hur svårt det kunde vara att trösta på rätt sätt. Men, som den livspositiva människa hon var samlade hon kraft och hittade lösningar. Efter kriget bosatte hon och maken Alexander sig i Sverige. Där startade hon så småningom ett ”pilotprojekt” med undervisning i svenska/finska. Detta efter det hon upptäckt att i många av de inflyttade finska familjerna barnen inte förstod svenska.
Hon tyckte att det skulle vara sorgligt om de skulle hamna utanför i det svenska samhället. Många gånger arbetade föräldrarna på svenska arbetsplatser men med finsktalande arbetskamrater. Fritiden ägnades på samma sätt åt umgänge med personer på hemspråket.

Vi i vår förening Finska Krigsbarn hade henne både som medlem och kär föreläsare ett flertal gånger. Återseendets glädje var stor när vissa krigsbarn och Vieno till och med kände igen varandra från den tiden. Det kändes som ett mirakel.

Avskedet blev enormt vackert och stämningsfullt med underbar musik av J. S. Bach och Schuberts Ave Maria. Båren var blomstrande vacker inför avskedstagandet.
Till slut ljöd Finlandia mäktigt och överjordiskt. ”Vi borde stå upp” viskade Anne-Marie Råbergh från Stockholmsföreningen Finska Krigsveteraner. ”Jo viskade jag tillbaka men, alla skulle inte orka………

Gui/Doris Emanuelsson

I våras blev jag inbjuden till en skola utanför Norrtälje.
Det var en nionde klass som nu under våren skulle avsluta sina studier. Skolan låg i en idyllisk miljö med en skolgård som bestod av en gräsmatta, formad som en grön böljande kulle runt skolan. Det påminde lite om en B-skola förr i världen. Då var det vanligt på landet att flera klasser läste ihop oberoende av elevernas ålder.
Madeleine, som har finska rötter, ville att jag skulle berätta om oss finska krigsbarn som kom till Sverige under krigsåren. Det kändes som något jag gärna ställde upp på.
Hon hade förstått via sin förfrågningar om de finska rötterna i släkten att vissa minnen kunde vara svåra att tala om. Hennes egna äldre släktingar hade aldrig sagt så mycket om de åren.  Vi ”gamla krigsbarn” känner ett ansvar att ge en bakgrund till det som hände för så länge sedan.

Det var en rofylld stämning och kändes fint att skolklassen visade intresse för vår nutidshistoria. Efteråt åt vi gemensam lunch.

Vi, Madeleine och jag hade skickat en del e-post oss emellan under våren. Så det blev naturligt att hon också fick träffa lite av vännerna i vår krigsbarnsförening i Stockholm. En lagom stor grupp var på plats på Blå Porten, Djurgården, och berättade spontant om sina upplevelser som barn och skolbarn i Sverige. Som alltid finns det likheter och skillnader.
Två systrar berättade för Madde att de haft turen att hamna i samma hus fast i olika familjer. De tyckte att de hade haft det så bra men, glömt bort sitt hemspråk. De återvände sen till Finland och det kändes lite sorgligt till att börja med. De hade fått trygghet och en familj i Sverige just då.
Några andra deltagare som helt  saknade familj efter dödsfall t.ex. blev kvar i familjen i Sverige. Det fanns också de som hade oturen att få flytta ett flertal gånger till olika familjer. Det fanns också de som reste hem till Finland mellan familjebytena.

Jag hoppas att Madeleine fick lite inblick i de öden som drabbade många av oss.
Hon har ambitiöst gjort en uppsats, som berättar både lite historik bakom besluten att skicka oss barn till Sverige och händelser runt detta. Just nu har hon beslutat sig för att fortsätta sina studier i Sundsvall. Det är tufft att flytta iväg ensam utan släkt och vänner, men det går säkert bra  med den positiva inställning hon har till livet.
Kan det vara lite av den finska sisun som går igen???
Berättare: Gui/Doris
Fotograf: Johan Gustafsson

                                                           Stenvillan

När jag var ca 10 år firade min nya mamma Ina och jag hennes 50-årsdag i Vånevik, Påskallavik, hos hennes bror Raoul Thörnblad. Då fanns där s k sommarbarn från besvärliga hemförhållanden och en finsk pojke från krigets Finland, Erkki. Honom hade jag redan träffat flera gånger och vi hade en hel del kul för oss som barn. När vi nu fick tillfälle. På den tiden skulle barn läras att ta ansvar och arbeta och det fick vi minsann göra också. Morbror hade en stor fruktträdgård med mängder av fruktspaljéer (ca 3000 träd). Ändlösa ogräsrensningar mellan spaljéerna skulle göras samt matande och passande av hönsfåglar av olika slag. De stora grusgångarna skulle hållas ogräsfria. Puh, det var inte alltid så roligt.
Vi hade stor respekt för gåskarlen, en stor, kraftfull och hotande gås som jagade oss och gärna nöp oss i benen när vi delade ut foder. Denne bjässe lyckades bryta armen på morbror vid en närkamp. Handelsboden uppsöktes ofta då något i hushållet saknades. Det var nog en kilometer att gå och som inga mobiler uppfunnits på den tiden, så var det bara att vända och gå tillbaka om hushållet behövde fler saker. Men vi höll oss friska och krya på så sätt också.

Men, allt var inte bara arbete. Helgen innebar frihet på vissa villkor. Saft och kaffet med goda kakor i lusthuset till exempel. Båtturer ut till stränder och öar. Vi traskade gärna hand i hand och lekte fantasilekar. Då skrek barnen i byn: fästeman och fästemö åt oss.
Men vi brydde oss inte.

Det var många finska krigsbarn som kom till lite äldre familjer som inte fått egna barn. Ibland blev dessa barn kvar så länge att fosterföräldrarna sedan kände det svårt att lämna dem tillbaka.
Tanken från finska staten hade varit att barnen skulle få bättre mat och lugnare och bättre på många sätt i Sverige. Barnen skulle sedan åka tillbaka efter några månader troddes det!

Det bästa med vistelsen hos morbror var ändå ”Manneviks-jordgubbarna”. Stora och underbart söta jordgubbar. Det påstods att det var jorden, som förut varit sjöbotten, som bidragit till storleken och sötman. En trogen köpare varje år var prinsessan Sibylla på Öland. Morbror Raoul åkte varje sommar personligen dit med dem. Jag minns ett fotografi taget när dessa fantastiska jordgubbar överlämnades. De visades upp på en assiett och avsmakades av en förtjust köpare, HKH prinsessan Sibylla.

En bevattningsdamm fanns naturligtvis till alla träd och buskar och plantor i närheten av pumphuset. Där simmade bland annat min speciella älskling, Guldöga, en brun/svart padda. Denna hade jag försett med något förkläde och sjalett. Dammen inhyste i övrigt också massor av smågrodor som omedvetet tävlade i hopp på gungbrädan på gården.
Organisatör/manager var förstås jag själv.

Huset, ja det har också en intressant historia. Det byggdes av olikformade stenar i granit. 2008 fanns en artikel i Oskarshamns Nyheter där en utförlig beskrivning av hela dess historik finns att läsa. Som barn fick jag höra historien om den forna ägare, herr Jähkel som var miljonär. Denne förlorade senare alla pengarna och fick börja arbeta i stenbrottet på orten!!! Min dåvarande man Ragnar och jag fick äran att följa Fritz Jähkel hem efter en middag hos moster Ingrid. Trots sitt handikapp (Fritz Jähkel var blind) så redde han sig bra. Men, protesterade livligt, när vi försökte lämna av honom i ”fel” hus.
Vid grinden till hans hem lite längre bort hade han spänt upp grova snören fram till husets dörr. Väl komna dit blev han nöjd över att vi äntligen hittat rätt.

Säker var Stenvillan att betrakta som lyxig då men, jag minns att kranvattnet i badrummet i början ofta var gulbrunt på grund av rost/järn. Det badades inte så ofta i badkaret. Däremot badades i det iskalla havet – moster badade till långt in i november. På höstloven kunde jag vid besök inte vara någon badkruka, utan tappert kliva i den steniga botten för ”uppfriskande” bad.
Det fanns en stor altan ut mot havet där frukosten intogs på somrarna. Gästrummen låg en trappa upp och där fanns en stor hall där vi barn regniga dagar roade oss med att klä ut oss och spela spel m m.

Moster och morbror hade bott i Tyskland ett antal år. Det var där morbror fick utbildning i fallskärmshopp. En nyhet då men, en mycket riskfylld sådan då skärmen många gånger inte vecklade ut sig som den skulle. I bästa fall hamnade personen i ett träd eller i vattnet. I andra fall fick hoppet dödlig utgång. Raoul hade en äldre bror Thor som också deltog i den mer tekniska utvecklingen av fallskärmar. Men, det var Raoul som var förstagångshoppare i Sverige. Därför finns han med som fallskärmshoppare på den stenrelief som finns vid entréporten till Stockholms stadshus.

Så fick jag, ett finskt adopterat krigsbarn, en adopterad tysk kusin. Vi håller fortfarande kontakt fast han bor utomlands sen unga år i Schweiz och Tyskland.
Han känns som en kusin på riktigt.

Berättare:
Gui/Doris Emanuelsson



Vi träffades på Blå Porten den 13 juni 2011 och hade som alltid lika trevligt.