1994 träffade jag för första gången mina ”systrar och bröder” i föreningen som bildats 1992. Det blev ett omskakande, oväntat möte. Ett möte som framkallade både många tårar men som också blev en stor befrielse. För första gången behövdes det inga ursäkter eller förklaringar. Att få känna sig bekräftad och omtyckt för just den jag var. Men, jag tror att för många av oss som inte alls haft kontakt med vare sig Finland eller den egna familjen, blev det som en ytterligare resa denna gång inom oss själva.

När vi började umgås och prata med varandra flöt samtalen så lätt och fritt. Det var som om vi sluppit ut ur ett låst rum och förundrades över vilka nya tankar och känslor som sprängde fram som en frustande levnadsglad häst.

Genom åren av många möten, mycken vänskap, började våra egna jag ta plats utan att det längre fanns någon gräns. Det var inte bara i våra egna liv något hände utan runt om oss minskade tårarna. Det vackraste som skedde var att nästan alla gav av sig själva och släppte fram sina livserfarenheter åt varandra. Det tog några år innan saker och ting föll på plats och vi kunde förstå eller åtminstone börja förstå och förlåta ibland.

Vi kände oss både som små barn och vuxna, allt på samma gång. Vi kunde både se oss i barndomens hjälplöshet och stärka oss med att vi i stort sett ändå klarat av det som blev just vårt öde. På nytt färdades historien, på nytt mötte vi den lilla flickan eller lille pojken, som varit borta så länge.

Årliga träffar med andra lokalföreningar, gav nya stories, ja kanske t.o.m. gamla vänner möttes på nytt. Vid ett tillfälle, jag tror att det var i Skåne, så slog det mig att hela salen var fylld av krigsbarn från Finland. Vilken overkligt härlig känsla det var.
De som fortfarande tror på mirakel närde kanske hopp om att våra bortgångna familjer skulle se oss från någon för oss okänd plats. Så de kunde se hur glada vi var över att vi fått våra rötter delvis tillbaka.

Men åratals av instängda känslor och förnekelse av vårt ursprung kommer fortfarande fram då och då. Träffarna med alla de krigsbarn som finns i Sverige och Finland genom Riksförbunden Finska Krigsbarn, kan ibland spä på en vilande aggression och en avund som skapar spänning. En del ”stänger dörren” när smärtsamma och svåra upplevelser knackar på. Men faktiskt ger  träffarna både aha-upplevelser och förståelse för dem som kan gå utanför sig själva och verkligen vill stötta och hjälpa sina ”syskon”. I Finland var efterkrigstiden svår och alla bet ihop och teg. För de barn som återvände hem blev det därför en tid av förvirring och ångest.
Många hade längtat så att komma hem äntligen men, det fanns en hel del spärrar för ett lyckligt återseende.

T.ex. det borttappade finska språket. Skolan som ibland ”straffade” de svensktalande och tillät mobbning av dem. Så fanns där också för föräldrarna en frustration att inte längre, till börja med, kunna prata med sitt eget barn. Barnet kanske också jämförde hur det var där och hur det var här? Rätt naturligt men, kunde nog upplevas som en kränkning efter allt som hänt i Finland under deras bortavaro.

Allt detta är bara en krusning på ytan av vad som hände. Välmenande människor har genom åren sagt: ”Du fick det mycket bättre här än där”. Sanningen är att vem kan veta hur livet skulle ha blivit. Inte heller kan någon annan än vi själva veta vad som hänt oss innerst inne.

Nu firar vi Finska Krigsbarn 20-årsjubileum både som föreningar och som Riksförbund i Sverige nu och i Finland till hösten.

Vad har vi lärt – vad har vi fått???
En identitet som vi idag kan acceptera. Vi är både påverkade av den svenska kulturen och numera mycket av den finska.
Jag kan inte uttala mig för hur alla känner det idag. Det jag vill framföra till er är ett tack till alla systrar och bröder jag fått lära känna genom åren som gett fin värme och vänskap. Måtte vi alla få fortsätta känna glädje över det som vi har och acceptera det som inte blev så bra.
Ha ett fortsatt bra liv.

Gui/Doris Emanuelsson
fd ordförande 2001-2011

Som medlem i föreningen sedan 1994 och dess ordförande i tio år blickar jag nu tillbaka.

Minns de första mötena, de känslosamma berättelserna, tårarna men också lättnaden över att möta likasinnade som visade förståelse och empati. Att vi var så många förvånade. Att så många känt bitvis samma hjälplöshet och ensamhet och ja utanförskap var kanske inte förvånande men en stor gemensam tröst.
Efter en tid så blev vi mer organiserade, ett Riksförbund för finska krigsbarn bildades 1992.

Ambitionerna var klara: finska språket skulle läras för dem som inte hade/haft det kvar. Finsk kultur och kontakter skulle tas i så många liknande finska föreningar och organisationer som möjligt. En stor insats gjorde Finlands ambassad. Där fanns stor värme och engagemang redan från början. De flesta krigsbarn hade nog varit finsktalande och haft en jobbig tid innan de kunde svenska språket.

Min första kontakt med mina rötter, innan jag blev medlem, var att jag såg på en dockteater för barn som hölls på Finlandshuset i Stockholm. Den handlade om hur två finska krigsbarn – syskon – kom till Sverige, den äldre med stränga förmaningar att inte släppa den yngres händer utan ta ansvar för henne.  Ja, vi vet alla som varit med hur det gick sedan. Plötsligt var barnet borta – hur än storasyster/bror skrek och grät förstod de inte henne eller kunde förklara att syskonet tagits om hand i en familj.  I många fall blev detta ett trauma, en skuld att inte ha kunnat hålla löftet till äiti hemma i Finland. Förtvivlan och skammen över detta lyste fram flera gånger under våra många möten som skedde både här och i Finland.
Vi som satt i den lilla salen försökte förgäves hålla tårarna borta men, när en  stor ”farbror” kastade sig i sin hustruns armar och grät ja då brast det för de flesta av oss.
Denna känsla som vällde fram var nog en lika stor chock för oss krigsbarn som för dem som var med som anhörig och aldrig vetat eller förstått vilken smärta vi bar på.

Det positiva med föreningen blev ändå alla nya vänner och sammankomster och ja kanske också en växande förståelse bidrog till att tårarna torkade bort mer och mer. Visst var det till att börja med en del problem med att vi vid besök i Finland inte begrep vad våra finska systrar och bröder sade vid mötena. Inställningen var också rätt rabiat: du är finsk så du ska tala och förstå oss??? Eller hur man nu skall tolka det som då var en stötesten. Toleransen var det kärvt med men, med åren har vi förstått och tagit både det gamla landet och våra ”syskon” till vårt hjärta. Sen låg ju en del avund bakom att somliga fick stanna i Sverige medan andra måst åka hem!
Själv längtade jag hem, trots att jag visste att min mamma inte skulle finnas där för att ta emot mig efter de närmare tre år som min vistelse i Sverige varat. Hon avled sommaren 1945.

Vad hände då med vår förening och dess medlemmar? Ja vi blev mer och mer öppna. Vi berättade både i radio och TV  och det blev både skratt och tårar. Vi höll föredrag på många orter och ställen vi inbjöds till: skolor, bibliotek, museér och finska kulturföreningar. Ja, även finska kyrkan och andra hörde av sig. Nu de sista åren har anhöriga, till de som kom som krigsbarn, bett om hjälp att hitta sina finska rötter.  Och att samtidigt få ventilera sina föräldrars ibland märkliga beteenden.  Många gånger har föräldrarna inte kunnat/velat/orkat berätta om sina tidigare barndomsupplevelser.

Böcker skrevs, några som ökade förståelsen och andra som blev mer lustbetonade även om stråk av saknad lyste fram. Berättelser i romanform och fantasifulla beskrivningar om krigsbarn som saknade verklighetsbakgrund. Ja, många ville berätta men alla kunde inte.

Dråpliga berättelser om missförstånd när det lilla barnet inte kunde göra sig förstådd. Men också det finlandssvenska tungomålet roade men vi barn förstod inte varför.

Vid ett årsmöte i Finland, för några år sedan, serverades vi den mat som fanns under kriget. Det berättades om vilka knep man fick ta till för att låtsas att de olika maträtterna fick både utseende och smak. Många produkter saknades eller kunde inte då tillverkas.
Minnet av den svenska ärtsoppan var stort och den var viktig som omväxling till dieten potatis, potatis och lök BRRR!

Men det är nyttigt att påminna sig om bakgrunden till krigsbarnsförflyttningarna under 1939-1945. Alla hade det inte så knepigt men alla ville ju skydda sina barn. Det som skulle bli några månaders vistelse i ”sagolandet” blev till år. Även de flertal fram och tillbakaresor till olika familjer skavde på självkänslan och banden bröts för att i många fall aldrig kunna knytas igen.
Bitterhet, frustration och sorg var en del av den börda vi hade med oss till föreningen. Visst fanns det de som haft det underbart och inte saknat något och kommit rätt redan från början. Men det gällde inte alla. Därav att föreningarna bildades, förökades och blev så viktiga.

Vi vet numera offentligt vad en del barn fick utstå av övergrepp, misshandel och utnyttjande av olika slag inte minst i form av hårt arbete. Sverige gjorde en betydande insats att en gång för alla be om ursäkt i Stockholms stadshus nyligen. En ursäkt till alla barn som omhändertagits i fosterhem, barnhem och institutioner, och som farit illa, och i denna grupp innefattas även ett antal finska krigsbarn. Löfte om ersättning, som förhoppningsvis inte dröjer till andra sidan graven för de som är till åren komna.

Men vi gick vidare, vi började förstå och vi hade också ljusa minnen att ta fram. Kärlek som fanns från båda föräldrasidorna, de biologiska och de som tog barnen till sitt hjärta.
Frågan varför just jag eller varför fick inte jag, blev så småningom förklarat lite bättre och med den insikten kunde mycket ses med andra ögon.

Fortfarande kommer förfrågningar om var deras lilla krigsbarn blivit av – kunde de få hjälp med ev. kontakt. Ibland stod tiden stilla t.ex när krigsbarnet efter åratal besökte den lilla ort hon vistats i under flera år och hon plötsligt dök upp igen. På frågan som hon i dörröppningen kastade fram: ”Är det någon hemma” – fick till svar ”men är det du hjärtat”?.
Fostermor hörde direkt att här var hennes älskling från krigsåren.

Så fanns det en del konfrontationer: varför fick inte jag komma hem, älskade ni mig inte? Till svar kom ett upprört brev-”Älskade dig, vi älskade dig så mycket att vi unnade er ett lättare och bättre liv. Fortfarande ber jag varje kväll för dig och din bror. Älskade vi inte er, vi gjorde det största offret att vi avstod från er”.

Jovisst fick vi nya möjligheter till skolgång och ett bekvämare liv och vi kunde se oss om i världen och de flesta glömde bort sin familj. En del ville ändå ha kontakt men språket blev en svårighet, misstänksamheten mot ”det bortskämda barnet från Sverige” var en annan. Lögner från fosterföräldrar/adoptivföräldrar om att de inte ville ha sina barn tillbaka till Finland eller att de inte frågat efter dem osv.

Jag har hört många berätta att de inte ens vetat om att de kom från Finland en gång. Eller att efter fosterföräldrarnas död, ha hittat brev från de sina i Finland om den saknad de hade och vädjan om att få svar från barnet. Ja, det fanns många sätt att skapa band dock inte alltid med justa medel. Genom att förminska de biologiska föräldrarna och tro att genom detta få kärlek.

NEJ- kärlek är en gåva som de flesta av oss känner till idag.

En fortsättning följer så småningom…………………….

Gui/Doris Emanuelsson

Här kommer fortsättningen:

Då jag varit med i föreningen finska krigsbarn sedan 1994 så har jag naturligtvis massor av brev, skrivelser och fotografier kvar. Lite vemodigt kan det kännas när jag ser så många redan lämnat oss pga dödsfall. Naturligtvis har de också flyttat, tröttnat eller av andra skäl tex svikande hälsa slutat.

En del krigsbarn har kommit därför att deras anhöriga förstått att de behövde få prata med likasinnade som haft samma bakgrund. Det har gett så mycket känslor att dela med varandra. Känslor som inte varit önskvärda i foster/adoptivhemmet men också visat den känsla av övergivenhet som byte av hem skapat.

Tyvärr har ibland dessa olika öden skapat en mur mellan de som kan känna empati och med andra som fastnat i en sorts stolthet i att minsann klara av det mesta. De kan i sina egna ögon hantera och med viljan styra bort alla minnen som genom detta inte finns. Vad de inte inser är att utan bearbetning och hjälp släpper aldrig smärtan. Det resulterar i en sorts missriktad brist att inte vilja dela med de andra och på så sätt kunna få och ge empati! Man sitter kvar i en bubbla av sorg och hat och vill inte släppa offerrollen riktigt!!

Nu har jag beskrivit lite av mina erfarenheter genom åren i vår förening. Men, det är också dags att berätta om alla glada möten och goda människor som finns omkring oss och som vi inte ska glömma bort.
Till exempel då vi sågs på ett årsmöte som Riksförbundet stod som värd för. Mitt i allt sorl och mitt i gemenskapen slogs jag av tanken att: här sitter alla dessa krigsbarn samlade – tänk om våra familjer visste och såg vår fina vänskap nånstans uppifrån kanske? Den tanken värmde gott.

Finska ambassaden var redan från början välvilligt inställda till våra försök att ”hitta hem”-rötterna och hem till språket och kulturen. Vi som genom byte av familjer och som kände oss lite rotlösa fann i föreningen de ”syskon” som vi nu kunde resa med. Dessa blev språkrör för de av oss som inte längre kunde tala med de egna. Där fanns hjälpsamma, osjälviska människor som tog på sig att förmedla vad som hänt i Finland. Där framkom också ibland svar på varför barnet tvingades skickas bort. Många missförstånd och många hemligheter kom kanske fram. Det var inte alltid så det gått till som berättats för krigsbarnet.

Bland alla öden fanns de som klandrade Finland och framför allt den egna familjen för händelser de tvingats genomlida. Det kunde gå så långt att allt finskt blev förhatligt och allt var svart eller vitt. Den känsla av övergivenhet och misstrogenhet som följde blev aldrig utredd.
Man kunde inte förlåta. Där fanns barn som aldrig på allvar fick upprättelse. Deras sanning blev inte godkänd eller togs på allvar. Kanske var det också så att omvärlden inte ville se och agera??? Jag tror det tyvärr.

Ibland när vi tror, att vi har bearbetat det mesta, kan vi drabbas av just detta att inte bli trodda. Det går en våg av smärta och besvikelse, en återgång till det skadade barnets sår som börjar vara igen. Man hör kanske ett skratt i bakgrunden från det förgångna. I det skrattet kan återupplevas den katt och råtta lek barnet varit med om. Åter strömmar minnen av hur svaga och hjälplösa vi faktiskt varit.
Men att det skulle drabbas oss igen hade vi kanske aldrig trott. Inte här bland de våra som borde vara mer lyhörda. Men så är det ibland.

Där kan den finska sisun ge stöd – vi vet idag att vi förtjänar bättre än att behandlas så här. Vi har inte gjort det vi anklagas för – så det är dags att lita på och stå upp för oss själva. Kanske det är sista gången nu???

Våra möten med de finska krigsbarnen i Finland har genom åren betytt mycket. Vi har förstått att de som återvände också hade svåra tider att kämpa mot. Efterkrigstiden med brister och omställningar var svår för alla.
Förväntningar inför hemkomsten blev inte riktigt så som barnet trott. Många kom hem till ett splittrat boende, far hade stupat eller blivit skadad och var beroende av hjälp. I slutändan kunde det ge honom en känsla av maktlöshet och göra honom alkoholiserad.
Syskonen kanske också var avundsjuka på det välklädda barnet som kom hem?

Vi vet att många längtat till äitis varma famn – men där fanns en eller två små nya barn ibland som krävde vård och uppmärksamhet. Krigsbarnet ville berätta om sitt liv i Sverige men äiti orkade inte höra och var själv fylld av skuldkänslor. Hon hade förstått att barnet inte alltid haft det så bra. Var och en uppfylld av sina sorger och bekymmer.
Så många barn förblev tysta och höll det för sig själva.
Ja, hela Finland teg som en man.
Därför blev föreningarna en sorts frizon där allt var tillåtet att ventilera. På så sätt kände sig medlemmarna bekräftade.

Nå det är en sida av krigets påverkan – den glada är att äntligen få komma hem. Hem som de lyckliga visste var det var. Hemmet kunde vara bortbombat, hemorten övergått till fienden, men äiti fanns där.

Under min tid som ordförande fick vi också kontakt med krigsveteranerna. Finska kyrkan och inte minst med Anne Eriksson, som var socialattaché i flera år på Finlands ambassad. Hennes insats och hjälpsamhet och värme för oss var otroligt underbar. Hon gick inte bara halva vägen, hon gjorde mer. Hon underlättade kontakterna och hade många fina egna initiativ till vår hjälp.

Många hade aldrig haft någon kontakt med sin far, eller så hade han försvunnit tidigt i kriget. Detta gjorde att veteranerna som varit där, kanske just där fäderna funnits blev en ersättning och symbol för flera krigsbarn. Det var en trygghet. Rätt snart framgick, att många krigsveteraner aldrig haft en aning om vår exil i Sverige under kriget!
Här vid samtal med dessa krigsveteraner och krigsinvalider, fick vi en inblick i deras starka vänskap och de kontakter som det skapats där i kriget. Band som kunde vara starkare än syskonbanden t.o.m. Där och då förstod åtminstone jag, vilket stöd och styrka det gett dem hela livet.

Vad gör vi idag, vad händer nu när vårt liv börjar lysa i hösttoner??? Jo, många söker upp släktens rötter längre bort. Eller gör som jag – följer min mammas liv i detalj. Nu då jag inte längre har syskon eller närstående att fråga.

Ett intressant och viktigt förslag från krigsveteranerna är, att man kan söka sin fars krigsplaceringar och få veta mycket om ev skador och sjukdomar. Många drabbades av följdsjukdomar efter skador i kriget. De dog i tysthet på sjukhus eller i hemmet.
Deras insatser har vi inte alltid klart för oss. Många var de små, grå i kriget som gjorde sin plikt och inte fick någon ära för det. Men det förväntade de sig inte heller……..

Utanför väntar den stundade våren – ännu är tid att försöka förstå och bejaka kärleken till det förflutna. Särskilt till de bröder och systrar som fortfarande är där för oss!
En skön vår
önskas ni alla av
Gui/Doris Emanuelsson

Även Eila Pöllänen, som har rötter från Karelen, blev inbjuden. Hon är utbildad inom musik och sång. Har en underbar sångröst och spelar de flesta instrumenten. Men, träffen blev något av en historisk berättelse om barn i krig och hur även efterkrigstiden påverkades av det som hänt. Bitvis blev våra upplevelser också en personlig tillbakablick på barndomens seder och bruk i det som förr var vårt hemland.

Det som jag sett som mycket viktigt var att berätta om små stunder av lek och glädje som det ändå fanns tid till trots allt. Minnena om den kärlek och omtanke vi fick i våra hem har säkert påverkat och hjälpt oss vidare genom våra livsresor.
Jag berättade om den stora barnförflyttningen som ägde rum under andra världskriget 1939-1945. Finland blev helt oväntat angripet från Sovjetunionen. Så småningom blev resultatet att barnen av olika skäl skickades till Sverige.
Sammanlagt skickades över 70.000 barn.

Sverige visade generositet där många ställde upp helhjärtat för att hjälpa barnen. Alla var nog inte lämpliga att handha barn. Det är sådant som också kastat djupa skuggor över ett annars godhjärtat och varmt initiativ. Men jag tror att de flesta ställde upp för sitt ”broderland” Finland, som de alltid haft mycket intima kontakter med. Efter det att Finland blivit anfallet visade dess befolkning en fantastisk styrka och uppoffringsvilja. Det var det hjältemod, som redan i inledningsskedet hjälpte Finland. De fick en respit med att få igång insamling av vapen, och mycket annat som landet inte haft möjlighet att få fram i en hast.

Nu är vi alla i en ålder där vi ser tillbaka och summerar. Förhoppningsvis har vi lärt något och accepterat det som skett – det är lättare så.

Besöket hos de synskadade blev ett trevligt tillfälle till gemenskap med medlemmarna i föreningen. Vi bjöds på lunch men, innan den startade så fick vi tillfälle att gå runt och hälsa och prata med många. Hade funderat lite, innan jag kom dit, om jag skulle klä mig i lite färger eller inte. Men det visade sig att Eila tänkt i samma banor. Så vi hade båda valt färger i olika nyanser i vår klädsel. Chansade på att en del ändå såg lite och kunde meddela sina vänner lite mer detaljerat hur de upplevde oss.

Ett varmt tack för vi fick vara med och jag hoppas vi ses igen.

Gui Emanuelsson

                             Barbro Lindell, Eila Pöllänen och Maud Lindberg

Tibble kyrka är en modern kyrka med fantastiska glasmålningar i sprakande färger. Det känns som att få kontakt med himlen när man ser hela bakgrunden sväva bakom prästen och de medverkande.

Eila Pöllänen, sång
Kyösti och Helena Miilus, sång
Ann-Christine Wilund, sång
Jan Lindberg, flöjt
Mikael Fahlstedt, piano och orgel

Det var ett omväxlande program med musik av bl a Béla Bartok, Edward Grieg och Eeva Kilpi´s text som tonsatts och sjöngs av Eila.

I samband med programpunkten Kärlek, barnen och kriget fick jag själv en oväntad förfrågan om att medverka med de egna upplevelser jag som krigsbarn haft i Finland under barndomen.

Gui/Doris Emanuelsson

                                 Gui/Doris Emanuelsson och Eila Pöllänen

                                                   Gui/Doris Emanuelsson

För många år sedan besökte Singa vår finska krigsbarnsförening i Stockholm. Hon var en frisk fläkt helt utan choser, utan behov av att bli uppvaktad, sitta på piedestal eller över huvudtaget bli märkvärdiggjord. Det kändes lite annorlunda bland oss krigsbarn som fortfarande kanske hade stor respekt och gärna som många andra krusade för ”kända” personer. Det var bortkastat på henne. Hon talade klarspråk utan åthävor, hon ville inte bli titulerad utan bemötas och tilltalas med du.

Jag var fortfarande rätt ny i de finska sammanhangen och framförallt inom krigsbarnsföreningen. För många av oss som inte fått/velat/ kunnat tala så mycket om vår bakgrund, lyftes många minnen fram genom dessa möten. Tror inte jag riktigt förstod vad Singa talade om i sin bok då. ”Gäst i eget hem?” Hur kunde man känna så? Flera av våra nya systrar och bröder i föreningen, pratade nog om främlingskap och utanförskap, som de upplevt både här och i Finland. Men, detta var för mig som så längtat hem en gång -underligt. Sådana tankar var undanplockade, förvisade till en mörk vrå någonstans i mitt medvetande.

Så småningom förstod jag att många fått åka fram och tillbaka – så att hemmet inte längre så självklart fanns vare sig i Finland eller Sverige. Men, hennes beskrivning av sina dubbla identiteter känns ändå så bekant på något vis. Hon sätter fingret på hur svårt det kan vara att älska tillräckligt många tillräckligt mycket. Utan att ha dåligt samvete för någon eller några.
Beskriver också sin längtan var hon än befinner sig. Hem är här – hem är där. Undra på att krigsbarnen ibland blev både skärrade, otrygga och vilsna.

Många av oss krigsbarn minns nog avresedagen från Sverige ibland – som en sorgens dag. Så var det inte bara för dem utan också för de ”föräldrar” som kanske efter många år nu åter blev barnlösa.
För de biologiska föräldrarna var det med smärta de iakttog barnens reaktioner. I bästa fall kunde de i alla fall tala med dem. Men de andra, som inte längre hade samma språk?

Singa Sandelin beskriver starkt sina känslor vid återresan 40 år senare till platsen där hon bott i Sverige – minnen som måste uppsökas, platser som måste bekräftas på nytt. Träden som hon varit med om att plantera. En hel vuxentid senare ser hon resultatet: skogen, när hon är där på nytt. Där fanns bevisen att hon var delaktig i dem och i den tid som var då!

Konstaterar så att vad hon än varit med om så har hennes varma hjärta och kärlek till sina medmänniskor aldrig sinat. Hon förblev en medmänniska som såg och respekterade människor just för det de var. En önskan skulle vara att hennes insikt och medmänsklighet, som så tydligt framkommer i hennes bok, skulle finnas hos flera.

Gui/Doris Emanuelsson, november 2011.

 
Omslag: Anders Carpelan

Singa Sandelin Benkö
1932 – 2006

……………………………………………………………………………………………

                                 Skolans rektor Heli Lindström

Sverigefinska skolan ligger vid Fridhemsplan. Där gick undertecknad för många år sedan då skolan var en realskola t.o.m. en samrealskola, vilket var rätt ovanligt på den tiden. Skolan hade då ingen finsk anknytning.

Till det yttre är den sig lik och fortfarande minns man sina olika aktiviteter i gymnastiksalen, hänget vid trappan utanför huvudentré m.m.

Hur som helst kändes det både viktigt och riktigt trevligt att gå in där igen. För tio år sedan var jag nyutnämnd ordförande i Stockholmsföreningen Finska Krigsbarn. Jag inbjöds att hålla ett föredrag om hur det var att komma från Finland till Sverige som krigsbarn då för länge sen.

När jag nu besökte skolan och dess julbasar, sjöd det av aktiviteter och på varje plan fanns allt man kunde önska av finskt hantverk, till exempel vantar och sjalar i otroligt vackra färger. Finskt bakverk av alla de slag inte minst julstjärnor, ett typiskt finskt måste till julbordet. Kålrotslådor, morotslådor och korvar.
Vackra halsband, hängande smycken i olika varianter. Några som jag särskilt fäste mig vid var stora hjärtan i silver, utsökt dekorerade. Men, också tunna hjärtan med inskriften: Gå dit ditt hjärta bjuder.

Sökte efter några medlemmar från min förening och hittade lyckligtvis Kirsti Pekari, som spontant sade: ”Visst är det härligt att höra finska omkring sig”. Jag instämde, trots att jag hörde till den svensktalande minoriteten i Finland. Vid slutändan av korridoren på första plan i skolan, hittade jag ett vackert arrangerat bord där rektorn för skolan, Heli Lindström befann sig. Passade på att hälsa och berättade om mina skolår där och att mycket fortfarande var sig likt från tiden.
Köpte en nötkaka och lussebröd att njuta av hemma.
Nästa år ska jag vara där försedd med mera slantar i kassan. För dit vill jag återvända och handla.
Advent i väntan på julen 2011.
Gui/Doris

                                               ……………………………………

Vi firar självständighetsdagen med att visa högaktning gentemot alla dem som har byggt upp vårt land till ett jämlikt välfärdssamhälle.

Finland är en del av den internationaliserade världen. Vi är aktiva i Europeiska unionen, Förenta nationerna och i många andra internationella organisationer. Vi har visat att Finland också i svåra situationer är redo att söka gemensamma lösningar.

Det internationella samfundet bör handla ansvarsfullt. En ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling är en utmaning som vi måste svara på globalt, på ett sätt som bär från denna generation till nästa generation.

Finlands näringsliv har internationaliserats snabbt, och kulturutbytet över gränserna växer. Utlandsfinländskheten hör till samma utveckling. Man flyttar både från och till Finland i olika skeden av livet.

Ni, finländare ute i världen, bygger era egna liv och är samtidigt med och skapar bilden av Finland i era samhällen. Ni är sändebud för Finland i en omgivning som blir allt mer mångkulturell. Dessa erfarenheter förmedlas via er också hit till hemlandet. Jag hoppas att de bidrar till att visa den kraft och rikedom som tolerans och mångsidighet medför. Vi vill utveckla vårt land som en öppen, nordisk demokrati.  Detta beskriver också temat jag valt för denna självständighetsdag: ”Ett jämlikhetens och samarbetets Finland – ansvar för Finland och ansvar för världen”.

Det här är det femte året i följd som jag sänder er en hälsning på självständighetsdagen.  För oss och för Finland är det viktigt att era band till hemlandet hålls starka.

Jag vill framföra min varma hälsning till er på Finlands 94:e självständighetsdag!

Tarja Halonen
Republikens president

* * *

På ett möte i våras som hölls på Finlandssvenska Nylandsgillet med krigsveteraner var Vieno föredragshållare. Hon berättade där om sina känslor för barnen och hur svårt det kunde vara att trösta på rätt sätt. Men, som den livspositiva människa hon var samlade hon kraft och hittade lösningar. Efter kriget bosatte hon och maken Alexander sig i Sverige. Där startade hon så småningom ett ”pilotprojekt” med undervisning i svenska/finska. Detta efter det hon upptäckt att i många av de inflyttade finska familjerna barnen inte förstod svenska.
Hon tyckte att det skulle vara sorgligt om de skulle hamna utanför i det svenska samhället. Många gånger arbetade föräldrarna på svenska arbetsplatser men med finsktalande arbetskamrater. Fritiden ägnades på samma sätt åt umgänge med personer på hemspråket.

Vi i vår förening Finska Krigsbarn hade henne både som medlem och kär föreläsare ett flertal gånger. Återseendets glädje var stor när vissa krigsbarn och Vieno till och med kände igen varandra från den tiden. Det kändes som ett mirakel.

Avskedet blev enormt vackert och stämningsfullt med underbar musik av J. S. Bach och Schuberts Ave Maria. Båren var blomstrande vacker inför avskedstagandet.
Till slut ljöd Finlandia mäktigt och överjordiskt. ”Vi borde stå upp” viskade Anne-Marie Råbergh från Stockholmsföreningen Finska Krigsveteraner. ”Jo viskade jag tillbaka men, alla skulle inte orka………

Gui/Doris Emanuelsson

I våras blev jag inbjuden till en skola utanför Norrtälje.
Det var en nionde klass som nu under våren skulle avsluta sina studier. Skolan låg i en idyllisk miljö med en skolgård som bestod av en gräsmatta, formad som en grön böljande kulle runt skolan. Det påminde lite om en B-skola förr i världen. Då var det vanligt på landet att flera klasser läste ihop oberoende av elevernas ålder.
Madeleine, som har finska rötter, ville att jag skulle berätta om oss finska krigsbarn som kom till Sverige under krigsåren. Det kändes som något jag gärna ställde upp på.
Hon hade förstått via sin förfrågningar om de finska rötterna i släkten att vissa minnen kunde vara svåra att tala om. Hennes egna äldre släktingar hade aldrig sagt så mycket om de åren.  Vi ”gamla krigsbarn” känner ett ansvar att ge en bakgrund till det som hände för så länge sedan.

Det var en rofylld stämning och kändes fint att skolklassen visade intresse för vår nutidshistoria. Efteråt åt vi gemensam lunch.

Vi, Madeleine och jag hade skickat en del e-post oss emellan under våren. Så det blev naturligt att hon också fick träffa lite av vännerna i vår krigsbarnsförening i Stockholm. En lagom stor grupp var på plats på Blå Porten, Djurgården, och berättade spontant om sina upplevelser som barn och skolbarn i Sverige. Som alltid finns det likheter och skillnader.
Två systrar berättade för Madde att de haft turen att hamna i samma hus fast i olika familjer. De tyckte att de hade haft det så bra men, glömt bort sitt hemspråk. De återvände sen till Finland och det kändes lite sorgligt till att börja med. De hade fått trygghet och en familj i Sverige just då.
Några andra deltagare som helt  saknade familj efter dödsfall t.ex. blev kvar i familjen i Sverige. Det fanns också de som hade oturen att få flytta ett flertal gånger till olika familjer. Det fanns också de som reste hem till Finland mellan familjebytena.

Jag hoppas att Madeleine fick lite inblick i de öden som drabbade många av oss.
Hon har ambitiöst gjort en uppsats, som berättar både lite historik bakom besluten att skicka oss barn till Sverige och händelser runt detta. Just nu har hon beslutat sig för att fortsätta sina studier i Sundsvall. Det är tufft att flytta iväg ensam utan släkt och vänner, men det går säkert bra  med den positiva inställning hon har till livet.
Kan det vara lite av den finska sisun som går igen???
Berättare: Gui/Doris
Fotograf: Johan Gustafsson

                                                           Stenvillan

När jag var ca 10 år firade min nya mamma Ina och jag hennes 50-årsdag i Vånevik, Påskallavik, hos hennes bror Raoul Thörnblad. Då fanns där s k sommarbarn från besvärliga hemförhållanden och en finsk pojke från krigets Finland, Erkki. Honom hade jag redan träffat flera gånger och vi hade en hel del kul för oss som barn. När vi nu fick tillfälle. På den tiden skulle barn läras att ta ansvar och arbeta och det fick vi minsann göra också. Morbror hade en stor fruktträdgård med mängder av fruktspaljéer (ca 3000 träd). Ändlösa ogräsrensningar mellan spaljéerna skulle göras samt matande och passande av hönsfåglar av olika slag. De stora grusgångarna skulle hållas ogräsfria. Puh, det var inte alltid så roligt.
Vi hade stor respekt för gåskarlen, en stor, kraftfull och hotande gås som jagade oss och gärna nöp oss i benen när vi delade ut foder. Denne bjässe lyckades bryta armen på morbror vid en närkamp. Handelsboden uppsöktes ofta då något i hushållet saknades. Det var nog en kilometer att gå och som inga mobiler uppfunnits på den tiden, så var det bara att vända och gå tillbaka om hushållet behövde fler saker. Men vi höll oss friska och krya på så sätt också.

Men, allt var inte bara arbete. Helgen innebar frihet på vissa villkor. Saft och kaffet med goda kakor i lusthuset till exempel. Båtturer ut till stränder och öar. Vi traskade gärna hand i hand och lekte fantasilekar. Då skrek barnen i byn: fästeman och fästemö åt oss.
Men vi brydde oss inte.

Det var många finska krigsbarn som kom till lite äldre familjer som inte fått egna barn. Ibland blev dessa barn kvar så länge att fosterföräldrarna sedan kände det svårt att lämna dem tillbaka.
Tanken från finska staten hade varit att barnen skulle få bättre mat och lugnare och bättre på många sätt i Sverige. Barnen skulle sedan åka tillbaka efter några månader troddes det!

Det bästa med vistelsen hos morbror var ändå ”Manneviks-jordgubbarna”. Stora och underbart söta jordgubbar. Det påstods att det var jorden, som förut varit sjöbotten, som bidragit till storleken och sötman. En trogen köpare varje år var prinsessan Sibylla på Öland. Morbror Raoul åkte varje sommar personligen dit med dem. Jag minns ett fotografi taget när dessa fantastiska jordgubbar överlämnades. De visades upp på en assiett och avsmakades av en förtjust köpare, HKH prinsessan Sibylla.

En bevattningsdamm fanns naturligtvis till alla träd och buskar och plantor i närheten av pumphuset. Där simmade bland annat min speciella älskling, Guldöga, en brun/svart padda. Denna hade jag försett med något förkläde och sjalett. Dammen inhyste i övrigt också massor av smågrodor som omedvetet tävlade i hopp på gungbrädan på gården.
Organisatör/manager var förstås jag själv.

Huset, ja det har också en intressant historia. Det byggdes av olikformade stenar i granit. 2008 fanns en artikel i Oskarshamns Nyheter där en utförlig beskrivning av hela dess historik finns att läsa. Som barn fick jag höra historien om den forna ägare, herr Jähkel som var miljonär. Denne förlorade senare alla pengarna och fick börja arbeta i stenbrottet på orten!!! Min dåvarande man Ragnar och jag fick äran att följa Fritz Jähkel hem efter en middag hos moster Ingrid. Trots sitt handikapp (Fritz Jähkel var blind) så redde han sig bra. Men, protesterade livligt, när vi försökte lämna av honom i ”fel” hus.
Vid grinden till hans hem lite längre bort hade han spänt upp grova snören fram till husets dörr. Väl komna dit blev han nöjd över att vi äntligen hittat rätt.

Säker var Stenvillan att betrakta som lyxig då men, jag minns att kranvattnet i badrummet i början ofta var gulbrunt på grund av rost/järn. Det badades inte så ofta i badkaret. Däremot badades i det iskalla havet – moster badade till långt in i november. På höstloven kunde jag vid besök inte vara någon badkruka, utan tappert kliva i den steniga botten för ”uppfriskande” bad.
Det fanns en stor altan ut mot havet där frukosten intogs på somrarna. Gästrummen låg en trappa upp och där fanns en stor hall där vi barn regniga dagar roade oss med att klä ut oss och spela spel m m.

Moster och morbror hade bott i Tyskland ett antal år. Det var där morbror fick utbildning i fallskärmshopp. En nyhet då men, en mycket riskfylld sådan då skärmen många gånger inte vecklade ut sig som den skulle. I bästa fall hamnade personen i ett träd eller i vattnet. I andra fall fick hoppet dödlig utgång. Raoul hade en äldre bror Thor som också deltog i den mer tekniska utvecklingen av fallskärmar. Men, det var Raoul som var förstagångshoppare i Sverige. Därför finns han med som fallskärmshoppare på den stenrelief som finns vid entréporten till Stockholms stadshus.

Så fick jag, ett finskt adopterat krigsbarn, en adopterad tysk kusin. Vi håller fortfarande kontakt fast han bor utomlands sen unga år i Schweiz och Tyskland.
Han känns som en kusin på riktigt.

Berättare:
Gui/Doris Emanuelsson