Stenvillan          

                                       KRIGSBARN I SMÅLAND

När jag var ca 10 år firade min nya mamma Ina och jag hennes 50-årsdag i Vånevik, Påskallavik, hos hennes bror Raoul Thörnblad. Då fanns där s k sommarbarn från besvärliga hemförhållanden och en finsk pojke från krigets Finland, Erkki. Honom hade jag redan träffat flera gånger och vi hade en hel del kul för oss som barn. När vi nu fick tillfälle. På den tiden skulle barn läras att ta ansvar och arbeta och det fick vi minsann göra också.
Morbror hade en handelsträdgård med mängder med fruktspaljéer (ca 3000 träd). Ändlösa ogräsrensningar mellan spaljéerna skulle göras samt matande och passande av hönsfåglar av olika slag. De stora grusgångarna skulle hållas ogräsfria. Puh, det var inte alltid så roligt.
Vi hade stor respekt för gåskarlen, en stor, kraftfull och hotande gås som jagade oss och gärna nöp oss i benen när vi delade ut foder. Denne bjässe lyckades bryta armen på morbror vid en närkamp. Handelsboden uppsöktes ofta då något i hushållet saknades. Det var nog en kilometer att gå och som inga mobiler uppfunnits på den tiden, så var det bara att vända och gå tillbaka om hushållet behövde fler saker. Men vi höll oss friska och krya på så sätt också.

Men, allt var inte bara arbete. Helgen innebar frihet på vissa villkor. Saft och kaffet med goda kakor i lusthuset till exempel. Båtturer ut till stränder och öar. Vi traskade gärna hand i hand och lekte fantasilekar. Då skrek barnen i byn: fästeman och fästemö åt oss.
Men vi brydde oss inte.
Det var många finska krigsbarn som kom till lite äldre familjer som inte fått egna barn. Ibland blev dessa barn kvar så länge att fosterföräldrarna sedan kände det svårt att lämna dem tillbaka.
Tanken från finska staten hade varit att barnen skulle få bättre mat och lugnare och bättre på många sätt i Sverige. Barnen skulle sedan åka tillbaka efter några månader troddes det!

Det bästa med vistelsen var ändå Manneviks-jordgubbarna, stora underbart söta jordgubbar. Ett rykte gjorde gällande att det var jorden, som förut varit sjöbotten, som bidrog till storleken och sötman. En trogen köpare varje år var prinsessan Sibylla på Öland.
Morbror Raoul åkte varje sommar personligen dit med dem. Jag minns ett fotografi taget när dessa fantastiska jordgubbar överlämnades. De visades upp på en assiett och avsmakades av en förtjust köpare, HKH prinsessan Sibylla.

En bevattningsdamm fanns naturligtvis till alla träd, buskar och plantor i närheten av pumphuset. Där simmade bland annat min speciella älskling, Guldöga, en brun/svart padda. Denna hade jag försett med något förkläde och sjalett. Dammen inhyste i övrigt också massor av smågrodor som omedvetet tävlade i hopp på gungbrädan på gården.
Organisatör/manager var förstås jag själv.

Huset, ja det hade också en intressant historia. Det byggdes av olikformade stenar i granit. 2008 fanns en artikel i Oskarshamns Nyheter där en utförlig beskrivning av hela dess historik finns att läsa.
Som barn fick jag höra historien om den forna ägare, herr Jähkel som var miljonär. Denne förlorade senare alla pengarna och fick börja arbeta i stenbrottet på orten!!! Min dåvarande man Ragnar och jag fick äran att följa Fritz Jähkel hem efter en middag hos moster Ingrid. Trots sitt handikapp (Fritz Jähkel var blind) så redde han sig bra. Men, protesterade livligt, när vi försökte lämna av honom i ”fel” hus.
Vid grinden till hans hem lite längre bort hade han spänt upp grova snören fram till husets dörr. Väl komna dit blev han nöjd över att vi äntligen hittat rätt.

Säker var Stenvillan att betrakta son lyxig då men, jag minns att kranvattnet ofta var gulbrunt i början i badrummet på grund av rost/järn. Det badades inte så ofta i badkaret. Däremot badades i det iskalla havet – moster badade till långt in i november. På höstloven kunde jag vid besök inte vara någon badkruka, utan tappert kliva i den steniga botten för ”uppfriskande” bad.
Det fanns en stor altan ut mot havet där frukosten intogs på somrarna. Gästrummen låg en trappa upp och där fanns en stor hall där vi barn roade oss med att klä ut oss och spela spel m m.

Moster och morbror hade bott i Tyskland ett antal år. Det var också där morbror fick utbildning i fallskärmshopp. En nyhet då men, en mycket riskfylld sådan då skärmen många gånger inte vecklade ut sig som den skulle. I bästa fall hamnde personen i ett träd eller i vattnet. I andra fall fick hoppet dödlig utgång. Raoul hade en äldre bror Thor som också deltog i den mer tekniska utvecklingen av fallskärmar. Men, det var Raoul som var förstagångshoppare i Sverige. Därför finns han med som en fallskärmshoppare på den stenrelief som finns vid entréporten till Stockholms stadshus.

En dag kom en söt, spenslig pojke till huset. Han var 10 år och hette Henning men kallades Owe. Henning höll oss alla på avstånd till att börja med. Han kom från Tyskland och en ensamstående mycket sjuk mamma som hade bett moster och morbror att ta hand om honom. Om hon inte överlevde sin operation ville hon ha ett löfte att de skulle behålla honom! Så blev det också något år senare.
Så fick jag, ett finskt adopterat krigsbarn, en adopterad tysk kusin.
Vi håller fortfarande kontakt fast han bor utomlands sen unga år i Schweiz och Tyskland.
Han känns som en kusin på riktigt.

Berättare:
Gui/Doris Emanuelsson

………………………………………………………………………………………….  

 

                                                      MORS DAG

                                                       

Våren är här! Snart firas Mors dag i Finland. Andra söndagen i maj! I Sverige är vi senare med att fira. Mors dag – en fin dag att fira – en stund att minnas de som funnits och de som lever här och nu.

Därför är Mors dag laddad med många olika känslor. I dagens samhälle där allt verkar vara så föränderligt och ja ibland flyktigt tar vi inte alltid tillvara på dagen.

Som ni vet är den här Bloggen en plats för finska krigsbarn, andra krigsbarn, anhöriga och vänner. DET är också ett ställe dit alla med anknytningar till Finland/Sverige kan söka sig till.

Under och efter kriget kom många emigranter till Sverige, krigsbarnen mer eller mindre frivilligt. Men, så nära kontakter som vi alltid haft med varandra, inte minst rent historiskt, är Sverige nästan som ”ett andra hemland”.
De finska krigsbarnen kom i vågor under perioderna av ofärd och krig i Finland och bland dem många små flyttfåglar som blev ”stannfåglar”. En del med en fot i vart land och med ett hjärta som så småningom upptäckte att ena halvan fanns någon annanstans än här.

För att återknyta till Mors dag så har många av oss haft flera hem, mammor eller tantor som vi ibland kallade dem. Det förflutna finns bland alla förflyttningar.
Vem är då min mor? Den frågan kan och har nog ställts av många. Visst kan barn uppfatta tillfälliga, snälla människor som föräldrar särskilt om de varit små vid utresan.

Men, trots det, om vi haft ett antal hem, så har åtminstone jag upptäckt nu i min 70+ ålder att det för mig har bara funnits en mamma. Hon som hade lena händer och aldrig höjde rösten och hade ett ömt kärleksfullt sinnelag.
Andra kan ha fått/mött den nya mamman här och slutit henne till sitt bröst. Kanske kan vi komma överens om att mamma kan vara nästan vem som helst som haft förmågan att älska detta främmande barn som sitt eget kött och blod.

Så till sist tack för alla mammor, våra egna eller tillfälliga eller familjemedlemmar som tagit hand om oss med omsorg och kärlek. Vi som har egna barn, adopterade eller fosterbarn kan nära en förhoppning om att vi fyllt måttet av att ha gett så mycket vi kan av våra hjärtan och vår kärlek.
Det är en nåd att stilla bedja om!
Gui/Doris Emanuelsson