En dag kom en inbjudan att träffa medlemmar i föreningen på Söder i Stockholm. De vill gärna lyssna till krigsbarnshistoria från Finland. Det känns fint att få höra att ett fortsatt intresse finns för oss finska krigsbarn, som kom till Sverige under krigsåren 1939-1945.

Även Eila Pöllänen, som har rötter från Karelen, blev inbjuden. Hon är utbildad inom musik och sång. Har en underbar sångröst och spelar de flesta instrumenten. Men, träffen blev något av en historisk berättelse om barn i krig och hur även efterkrigstiden påverkades av det som hänt. Bitvis blev våra upplevelser också en personlig tillbakablick på barndomens seder och bruk i det som förr var vårt hemland.

Det som jag sett som mycket viktigt var att berätta om små stunder av lek och glädje som det ändå fanns tid till trots allt. Minnena om den kärlek och omtanke vi fick i våra hem har säkert påverkat och hjälpt oss vidare genom våra livsresor.
Jag berättade om den stora barnförflyttningen som ägde rum under andra världskriget 1939-1945. Finland blev helt oväntat angripet från Sovjetunionen. Så småningom blev resultatet att barnen av olika skäl skickades till Sverige.
Sammanlagt skickades över 70.000 barn.

Sverige visade generositet där många ställde upp helhjärtat för att hjälpa barnen. Alla var nog inte lämpliga att handha barn. Det är sådant som också kastat djupa skuggor över ett annars godhjärtat och varmt initiativ. Men jag tror att de flesta ställde upp för sitt ”broderland” Finland, som de alltid haft mycket intima kontakter med. Efter det att Finland blivit anfallet visade dess befolkning en fantastisk styrka och uppoffringsvilja. Det var det hjältemod, som redan i inledningsskedet hjälpte Finland. De fick en respit med att få igång insamling av vapen, och mycket annat som landet inte haft möjlighet att få fram i en hast.

Nu är vi alla i en ålder där vi ser tillbaka och summerar. Förhoppningsvis har vi lärt något och accepterat det som skett – det är lättare så.

Besöket hos de synskadade blev ett trevligt tillfälle till gemenskap med medlemmarna i föreningen. Vi bjöds på lunch men, innan den startade så fick vi tillfälle att gå runt och hälsa och prata med många. Hade funderat lite, innan jag kom dit, om jag skulle klä mig i lite färger eller inte. Men det visade sig att Eila tänkt i samma banor. Så vi hade båda valt färger i olika nyanser i vår klädsel. Chansade på att en del ändå såg lite och kunde meddela sina vänner lite mer detaljerat hur de upplevde oss.

Ett varmt tack för vi fick vara med och jag hoppas vi ses igen.

Gui Emanuelsson

                             Barbro Lindell, Eila Pöllänen och Maud Lindberg