Vi krigsbarn minns henne med tacksamhet och glädje. Det var hon som tog hand om oss små finska krigsbarn, tröstade och hjälpte.
Själv var hon då en helt ung kvinna med liten erfarenhet av hur man hanterar barn i svår kris.
All denna sorg och förtvivlan på resan till Sverige men, också hemresan blev för en del barn svår efter att ha varit alltför länge i den svenska familjen. De kunde därför inte riktigt förstå vart de var på väg?

På ett möte i våras som hölls på Finlandssvenska Nylandsgillet med krigsveteraner var Vieno föredragshållare. Hon berättade där om sina känslor för barnen och hur svårt det kunde vara att trösta på rätt sätt. Men, som den livspositiva människa hon var samlade hon kraft och hittade lösningar. Efter kriget bosatte hon och maken Alexander sig i Sverige. Där startade hon så småningom ett ”pilotprojekt” med undervisning i svenska/finska. Detta efter det hon upptäckt att i många av de inflyttade finska familjerna barnen inte förstod svenska.
Hon tyckte att det skulle vara sorgligt om de skulle hamna utanför i det svenska samhället. Många gånger arbetade föräldrarna på svenska arbetsplatser men med finsktalande arbetskamrater. Fritiden ägnades på samma sätt åt umgänge med personer på hemspråket.

Vi i vår förening Finska Krigsbarn hade henne både som medlem och kär föreläsare ett flertal gånger. Återseendets glädje var stor när vissa krigsbarn och Vieno till och med kände igen varandra från den tiden. Det kändes som ett mirakel.

Avskedet blev enormt vackert och stämningsfullt med underbar musik av J. S. Bach och Schuberts Ave Maria. Båren var blomstrande vacker inför avskedstagandet.
Till slut ljöd Finlandia mäktigt och överjordiskt. ”Vi borde stå upp” viskade Anne-Marie Råbergh från Stockholmsföreningen Finska Krigsveteraner. ”Jo viskade jag tillbaka men, alla skulle inte orka………

Gui/Doris Emanuelsson