1994 träffade jag för första gången mina ”systrar och bröder” i föreningen som bildats 1992. Det blev ett omskakande, oväntat möte. Ett möte som framkallade både många tårar men som också blev en stor befrielse. För första gången behövdes det inga ursäkter eller förklaringar. Att få känna sig bekräftad och omtyckt för just den jag var. Men, jag tror att för många av oss som inte alls haft kontakt med vare sig Finland eller den egna familjen, blev det som en ytterligare resa denna gång inom oss själva.

När vi började umgås och prata med varandra flöt samtalen så lätt och fritt. Det var som om vi sluppit ut ur ett låst rum och förundrades över vilka nya tankar och känslor som sprängde fram som en frustande levnadsglad häst.

Genom åren av många möten, mycken vänskap, började våra egna jag ta plats utan att det längre fanns någon gräns. Det var inte bara i våra egna liv något hände utan runt om oss minskade tårarna. Det vackraste som skedde var att nästan alla gav av sig själva och släppte fram sina livserfarenheter åt varandra. Det tog några år innan saker och ting föll på plats och vi kunde förstå eller åtminstone börja förstå och förlåta ibland.

Vi kände oss både som små barn och vuxna, allt på samma gång. Vi kunde både se oss i barndomens hjälplöshet och stärka oss med att vi i stort sett ändå klarat av det som blev just vårt öde. På nytt färdades historien, på nytt mötte vi den lilla flickan eller lille pojken, som varit borta så länge.

Årliga träffar med andra lokalföreningar, gav nya stories, ja kanske t.o.m. gamla vänner möttes på nytt. Vid ett tillfälle, jag tror att det var i Skåne, så slog det mig att hela salen var fylld av krigsbarn från Finland. Vilken overkligt härlig känsla det var.
De som fortfarande tror på mirakel närde kanske hopp om att våra bortgångna familjer skulle se oss från någon för oss okänd plats. Så de kunde se hur glada vi var över att vi fått våra rötter delvis tillbaka.

Men åratals av instängda känslor och förnekelse av vårt ursprung kommer fortfarande fram då och då. Träffarna med alla de krigsbarn som finns i Sverige och Finland genom Riksförbunden Finska Krigsbarn, kan ibland spä på en vilande aggression och en avund som skapar spänning. En del ”stänger dörren” när smärtsamma och svåra upplevelser knackar på. Men faktiskt ger  träffarna både aha-upplevelser och förståelse för dem som kan gå utanför sig själva och verkligen vill stötta och hjälpa sina ”syskon”. I Finland var efterkrigstiden svår och alla bet ihop och teg. För de barn som återvände hem blev det därför en tid av förvirring och ångest.
Många hade längtat så att komma hem äntligen men, det fanns en hel del spärrar för ett lyckligt återseende.

T.ex. det borttappade finska språket. Skolan som ibland ”straffade” de svensktalande och tillät mobbning av dem. Så fanns där också för föräldrarna en frustration att inte längre, till börja med, kunna prata med sitt eget barn. Barnet kanske också jämförde hur det var där och hur det var här? Rätt naturligt men, kunde nog upplevas som en kränkning efter allt som hänt i Finland under deras bortavaro.

Allt detta är bara en krusning på ytan av vad som hände. Välmenande människor har genom åren sagt: ”Du fick det mycket bättre här än där”. Sanningen är att vem kan veta hur livet skulle ha blivit. Inte heller kan någon annan än vi själva veta vad som hänt oss innerst inne.

Nu firar vi Finska Krigsbarn 20-årsjubileum både som föreningar och som Riksförbund i Sverige nu och i Finland till hösten.

Vad har vi lärt – vad har vi fått???
En identitet som vi idag kan acceptera. Vi är både påverkade av den svenska kulturen och numera mycket av den finska.
Jag kan inte uttala mig för hur alla känner det idag. Det jag vill framföra till er är ett tack till alla systrar och bröder jag fått lära känna genom åren som gett fin värme och vänskap. Måtte vi alla få fortsätta känna glädje över det som vi har och acceptera det som inte blev så bra.
Ha ett fortsatt bra liv.

Gui/Doris Emanuelsson
fd ordförande 2001-2011