Pjäsen, av och med Tanja Lorentzon, skådespelerska på Dramaten, är en berättelse som börjar 1939 vid krigsutbrottet med en brevväxling mellan mormor och morfar i Finland.  Fortsätter med arbetsinvandring till Sverige för att sluta med Tanjas egen uppväxt i Tumba.

Den pågår f.o.m. 12.11 – t o m  januari 2011.  Biljettpris 100 kr.
Läs mer om uppsättningen här:
http://www.dramaten.se/Dramaten/Forestallningar/Mormors-svarta-ogon/

Finska krigsbarn på Dramaten.

Vi var 8 finska krigsbarn från Stockholmsföreningen som stämt träff på Dramaten. Först samlades vi till en liten måltid på en av Dramatens barer. Naturligtvis blev det en hel del diskussion om våra egna upplevelser under barndomens krigstid och också tiden i Sverige.
När salongen som rymmer 60 personer släcktes ner och berättelsen tog sin början hördes snyftningar och återhållna flämtningar. Många återupplevde sina känslor på nytt av avsked och sorg. Men, författaren som spelade alla rollerna Tanja Lorenzon lättade upp det hela med lite galghumor och ” jäklar anamma stuk”. Språket som förlorades plågade många krigsbarn och så verkar även efterkrigstidens generation ha känt det. Språket kunde ibland bli ett vapen mellan föräldrar och barnen. Många resonerade att för barnens skull var det bättre att glömma hemspråket och börja på nytt i ett nytt land med ett nytt språk. Var det rätt eller fel?
Tanja förmedlade sin vånda över att ha orden någonstans i huvudet. Ett språk som fanns inuti men utan förmåga att överleva ända fram till läpparna.
Tanja kan och vågar ta tag i bland annat språkproblemet. Också för många krigsbarn blev den en barriär som hindrade kontakten med hemma-familjen i Finland.
Själv, som emigrant i Frankrike för många år sedan, fick jag ett klokt råd från en av mina barns lärare: ”Alla måste ha ett hjärtats språk där ordens nyanser och känslor kan föras fram”. Utan det krymper själen!
Gui/Doris Emanuelsson