Under närmare 10 år har jag deltagit i firandet av Svenska Flaggans dag. Fanbärarna har skiftat men skylten ”Stockholmsföreningen Finska Krigsbarn” har varit min uppgift att bära. I sol och regn omväxlande med ibland blåst och kyla har vi, ett tappert gäng, stått på barrikaden längst ut från Solliden och haft ryggen mot en svindlande utsikt över vattnet bakom oss.
Vi vandrade med fanor från Kungsträdgården tillsammans med de olika representanterna från många olika föreningar utmed Strandvägen över Djurgårdsbron upp till Skansen.

I många år fanns Mirjam där sida vid sida med mig hållandes fanan och med goda kunskaper om hur allt bör gå till. Från klädsel till ritualerna med fanans handhavande. I fanborgen fanns en hel del av medlemmarna i vår förening i Stockholm för Finska Krigsbarn. Vi gick med glädje och stolthet: Martti, Kalevi, Hillevi, Eeva, Aino, Timo, Pentti, Anneli L. och Anneli S. och många flera.

Vägen till Skansen kantades av åskådare och då och då hördes mummel ”finska krigsbarn, vad är de för några?” Då sträckte vi på oss ännu mera. Vi var med här men vi hölls ihop av en förening vars medlemmar alla kom från Finland. Det kändes nästan lite berusande -som om vi vore cirkushästar som hör musik som de är vana att dansa till! Vi hade ett vänskapsband – en gemensam barndomshistoria från ett annat land där vi föddes.

Nu många år senare besökte jag åter Kungsträdgården för att se om där fanns några kvar som firade och gick i tåget från föreningen. Jag hittade tyvärr inga av de våra. Men, åren tar nog ut sin rätt. Fötterna kanske inte bär längre, det värker här och där hos oss som fyllt 70+ och mera++.
Tålmodigt gick jag runt och såg detta hav av människor som stod eller satt och firade  runt om i parken. Aldrig hade jag sett så många. Vädret – en ljuvlig sommardag bidrog säkert till folklivet.

Det kändes lite vemodigt att inte se en ”syster” eller ”bror” bland dem, men se trösten fanns runt hörnet: där fanns en massa stånd med skiftande saker till försäljning! Längre bort ett bokstånd, jag gick lite förstrött tittande och vad finner jag: jo en stor underbar bok med Fänrik Ståls sägner. I skolan har väl de flesta av oss läst ”Döbeln vid Jutas” och ”Sven Duva” med flera underbara dikter av J.L. Runeberg. Nu blev den boken min. Den var inte bara full med dikter och teckningar och porträtt av personer och bilder av historiska skeenden. Där fanns också intressanta minnesmärken från olika orter. Händelser som vi, som aldrig återvände till Finland efter kriget, inte har så mycket kunskap om.
Så blev denna svenska nationaldag en riktig lyckosam dag för detta gamla krigsbarn.
Gui/Doris Emanuelsson