Som ordförande i Oskarshamns Finska Förening skrev jag i november 1998 ett brev till ca 15 krigsbarn, som jag själv kände till. Jag bjöd in dem till vår förening för att eventuellt starta en grupp, som kunde träffas. Det kom elva stycken till första träffen och då bestämde vi oss för att träffas direkt efter helgerna. Den första tiden träffades vi hos varandra eller i föreningslokalen. De flesta blev medlemmar hos Finska Föreningen, trots att endast ett par av oss pratade finska.
Redan 1999 åkte några av oss till sommarträffen i Lahti. Rakel Piechal följde med som min vän och tolk till de övriga. Lahtiresan blev så lyckad, att vi fortsatte träffas och bildade en arbetsgrupp inom finska föreningen. Det var Mirja Axelsson, som sedan blev sekreterare under hela föreningstiden, Ull-Britt Stenvall och jag. Vi fortsatte så i ett par år, då det inte fanns intressenter till styrelseposter för en egen förening. Efter resan till Helsingfors och deras 5-årsjubileum bestämde jag mig för att försöka bilda en egen krigsbarnsförening. Det blev en liten styrelse och Pirkko Ahlin kom till vårt första årsmöte 2001. Därmed var vi också medlemmar i Riksförbundet Finska Krigsbarn.
Vi var några som varit direktanslutna under ett par år. På Riksmötet i Kungälv valdes jag in i RFK:s styrelse och blev sekreterare. Styrelsen i Finska Föreningen accepterade inte vår tillhörighet till annat förbund. Rakel och jag hade varit mycket aktiva inom det finska riksförbundet, men nu var jag tvingad att välja. Därmed lämnade jag och de flesta av oss den finska lokalföreningen. Valet för mig var mycket enkelt.

Två år senare, 2003, valdes jag med mycket kort varsel till ordförande i förbundet. Det blev några riktigt intensiva år som ledare både lokalt och nationellt. 2004 arrangerade vi Riksmötet i Oskarshamn. Rakel tolkade hela mötet till våra finska vänner. Hon tolkade även senare på Helsingforsföreningens 10-årsjubileum. Då var det samtidigt full fart på förbundet inom Haparanda projektet.

Allt flera anslöt sig till oss från Smålandskusten. Vi syntes i pressen på flera håll. Vi intervjuades, höll föredrag om krigsbarn på skolor och hos olika föreningar inom Småland. Jag fick Liisa Raitas kontaktuppgifter och därmed hade vi igång en grupp på Gotland också. De var drygt 20. De syntes på Gotland i olika sammanhang i pressen och på Sisuradion.
En finsk sånggrupp i Västervik anslöt sig också till oss. Alla var inte krigsbarn, men blev medlemmar i alla fall. Som mest var vi över 70 medlemmar. Dock med långa avstånd mellan oss från Norrköping till Ronneby och Växjö. Detta var inget hinder för våra träffar.
Vi träffades på de flesta orter, t.ex på ett studiebesök på Utvandrarmuseet i Växjö.

2005 i april var det dags att åka till Haparanda. Jag var kvar som ordförande i Riksförbundet och hamnade som reseansvarig för den svenska gruppen. Jodå, det fungerade, men jag hade inte förberett mig i den rollen. Vi var 12 medlemmar från vår lokalförening med på resan.

Jag har nyss frågat några vad OFK betytt för dem.
Två svar kom snabbt. Liisa skriver, att föreningen betytt mycket för henne. Hon var i vår styrelse och kom ofta över till fastlandet. Haparandaresan var dock det bästa som hänt henne under OFK-tiden.
Några på Gotland träffas fortfarande trots att föreningen inte finns kvar.
En annan svarade, att under Haparandaresan kände hon första gången i sitt liv att hon har samma värde som alla andra. Helt plötsligt hörde hon till och var accepterad. Underbart, om OFK:s medlemskap bidragit till detta.
Vi var verksamma i drygt 10 år, men då hade delar av styrelsen slutat och vi hade haft 13 dödsfall. Jag deltog i nio begravningar från Norrköping och Växjö till Oskarshamn. Det var baksidan av vänskapen inom lokalföreningen.
Jag hade inte klarat av att leda förbundet utan stödet hos Ostkustens Finska Krigsbarn.
Jag fick några vänner för livet både från lokalföreningen, Stockholmsföreningen och från Finland.
Just nu är jag medlem i Kymmenedalens Krigsbarnsförening, där Mirja och jag deltog i deras första medlemsmöte och där jag har gamla skolkamrater.
Självfallet mår jag också bättre efter alla våra möten. Ett stort tack till alla som var med!

Oskarshamn den 3 februari 2013
Leila Ulvemo f.d. ordförande